Jag började som indian

Klockan 21:15 den 28:e december 1973 föddes jag i Värmland. ”De tre musketörerna” hade precis börjat på tv. Mina äldre bröder ansåg att jag hade valt helt fel tidpunkt att födas på. ”Han kunde väl ha väntat tills filmen är slut!”

Jag föddes med flera komplikationer på fötterna varav förkortad hälsena var en av dem. Det blev operationer och flera läkarbesök. Jag var rädd och ville inte gå dit. En dag frågade jag min mamma om jag fick ha en indianmask på mig vid nästa läkarbesök. Det fick jag. När jag nästa gång klev in på Karlstad lasarett, denna gång iförd indianmask, var jag stark och trygg. Jag var en indian. Och en indian är knappast rädd för en läkare. Lögnen, den påklistrade rollen blev inledningen på det som hittills haft störst plats i mitt liv. Teatern. När läkarna dessutom meddelade att jag aldrig kommer att kunna utföra någon form av sport blev teatern ett faktum i mitt liv. Jag blev ”TeaterJonas”.

När det sedan stod idrott på schemat och de två bästa idrottskillarna fick välja dem de ville ha i sitt lag blev jag faktiskt inte vald sist. Detta inte på grund av att jag hade någon form av bolltalang, utan för att de tyckte synd om mig. ”TeaterJonas” hade ett giltigt skäl till att han inte var bra,  problem med fötterna. Jag tyckte synd om dem som alltid valdes sist, och som dessutom var bättre än jag. (Jag hoppas verkligen att man inte tar ut idrottslag på detta sätt än i dag. Bäst först, sämst sist. Vi var nio år gamla och jag var ”TeaterJonas”.)

Jag minns när jag arbetade på Teater Tribunalen och Ingrid Lutherkort tog mig i försvar när en rektor på en av scenskolorna ansåg att jag i längden inte skulle klara av yrket på grund av min fot. Visst har jag haft och har begränsningar när det gäller det fysiska, men som jag tidigare har nämnt kan dina hinder bli din styrka. Ni som kan er Commedia dell´arte vet att Pantalone är en extremt fysiskt krävande roll. Trots detta fick jag för några år sedan förmånen att göra denna gamla karaktär och gestaltade honom på mitt eget sätt. Vissa kan hävda sin rätt och påstå att jag inte gjorde en ”äkta” Pantalone då fötterna och benen inte var placerade som de skulle. Men själva poängen med Pantalones svåra hållning är just att hjälpa skådespelaren att genom det fysiskt svåra lättare finna rollen.

Om det inte vore för mina fötter är jag inte säker på att teatern hade hittat mig och jag hittat teatern. Jag kan se tillbaka på mitt liv och inse att det handikapp som begränsade mina valmöjligheter som barn samtidigt var en bidragande orsak till att jag fann teatern i mitt liv.

Written by