Mannen med kulorna Prisbelönad kortfilm visad i LA som förfilm till det svenska Oscarsbidraget.
Hans & Jonas blogg
Hans Montelius och Jonas Larsson Foto: Oliver Wöhling
I den här bloggen diskuterar Hans Montelius och Jonas Larsson film, skådespeleri, regi och livet.
Hans Montelius är prisbelönad regissör och manusförfattare och driver Cinemantrix. Hans har vuxit upp i en teaterfamilj och har varit verksam inom både teater och film.
Jonas har en lång erfarenhet som skådespelare och regissör. Han har varit verksam på bl.a. Teater Tribunalen, Stockholms stadsteater, Alias Teatern och Lerbäcks Teater.
Jonas och Hans har arbetat tillsammans i över tio år med spelfilmer, reklamfilmer och teater.
Jonas och Hans leder dessutom en kurs i filmskådespeleri.
Här kan följa oss på vår resa till Cannes Filmfestival i små korta 7-sekundersfilmer. De är tagna med Vine på iPhone, en rolig app, ett sorts twitter för film. Den är minst sagt beroendeframkallande.
Stockholm-Arlanda
Läser manus på planet
Planet landar i Nice
Vår lägenhet i Cannes
Cannes Film Market – där filmer köps och säljs
En av många fester och cocktails – Swedish party at Swedish Pavillion
Middag – Seafood platter på Café de Turin
Ytterligare en fest på Swedish Pavillion – Scandinavian party
Hans är nu på filmfestivalen i Cannes och jag tror att det är som ett vårtecken för honom. Hur många gånger har du varit där Hans?
Jag var nyligen och tittade på årets Handelsspex, en spextradition som länge har varit ett vårtecken för mig. Skillnaden från tidigare år är att jag inte nu är regissör för spexet.
Jag och några gamla spexvänner valde att först ta ett glas på Grand. Vi möts av en extremt trött och oengagerad personal. Möjligen var de trötta efter Bruce Springsteens besök och kanske ville Little Steven (för övrigt en briljant skådespelare i bl.a. Sopranos) pröva alla diverse inlagda sillar som finns och de snapsar som kan tänkas passa till respektive rå fiskbit. Men det ska väl inte gå ut över oss….
När vi sedan såg spexet blev jag glad. Mitt gamla spexblod började pulsera lite extra och tankarna började strila om att jag kanske vill regissera spex ännu en gång.
Jag glömmer lätt och ofta alla roliga och udda jobb jag gjort och gör i branschen. När jag fick höra av min sjukgymnast att jag hade ett spännande och roligt jobb stannade jag först upp i tanken. Drev hon med mig? När jag sedan konkret gick igenom hur mitt arbetsläge ser ut just nu blev jag glad och tacksam. Vilken variation, inte en dag som är lik den andra. Skriver en familjeföreställning som jag sedan ska regissera i Strömstad, regisserar ”Den starkare” på café Lyran, spelar barnteater i Saltsjöbaden, gestaltar Wallenberg i ett 100 års jubileum och agerar patient i utbildningsteater med fokus på rök och alkoholproblem. Dessutom planerar vi med all kraft och glädje inför sommarens intensivkurs i filmskådespeleri. Jag inser att jag gör mer än vad jag tror, och mår bättre än jag vet.
Vi bör nog alla stanna upp ibland och reflektera över hur vi verkligen har det, och detta på både gott och ont. Av någon märklig anledning har vi människor en benägenhet att lättare se hindren och det mörka än möjligheterna och det ljusa.
Medan jag spelar barnteater i Saltsjöbaden minglar Hans med världsstjärnor i Cannes. Cinemantrix finns överallt….
Första året jag åkte till Cannes var jag ganska bortkommen. Jag visste inte vart jag skulle gå och vad man skulle göra. Det var roligt men det tog lite tid att komma in i festivalen. I år är det femte året vi åker dit och nu går det bättre. Jag har mina standardställen där jag brukar hänga – Scandinavian Terrace, Grand Hotel och The Swedish Pavillion, bl.a. Man vet också vilka restauranger som är bra, jättebra och vilka som är turistfällor. Jag har också lärt mig att om man letar lägenhet redan i november så kan man få riktigt bra boende till en överkomlig kostnad.
I år är vi tre som åker. Det är Alexandra Chalupa, som bl.a. vunnit en massa priser för sin roll i vår film Leka med dockor och Emelie Beckius som gått på vår kurs i filmskådespeleri och som är producent och säljare för webbfilm och reklamfilm på Cinemantrix. Nästa år hyr vi ett hus för 20 pers och då tar vi med oss alla som vill följa med!
Jag blev nyligen ombedd att skriva ett brev till Oscars-kommittén. Det är Naperville Independent Film Festival som vill certifieras sig som en Oscars-kvalificerande film festival. Bara de absolut största och bästa festivalerna är Oscars-kvalificerande. Det är bara om man vinner pris för bästa kortfilm vid en sådan festival som man kan bli nominerad för en Oscar. Vi har varit nominerade till bästa kortfilm vid fyra Oscars-kvalificerande filmfestivaler men vi har aldrig vunnit. Vi har dock vunnit tre priser vid Naperville Independent Film Festival. De går nu igenom processen att bli Oscars-kvalificerande. Och vi håller tummarna.
Här är brevet jag skrev till Oscars-kommittén:
We have had the honor of having our films screen at the Naperville Independent Film Festival almost since it started. We have noticed how the festival has grown and given us a lot of good exposure for our films.
Reaching a large audience and getting good feedback on our films are the main reasons for us to send our films to film festivals. Our films have screened at over 200 film festivals and won over 40 awards. They have also been nominated for awards at several Oscar qualifying film festivals.
It is interesting to see that certain festival gives the films an extra push and gets the films into more festivals. The Naperville Independent Film Festival is one of those festivals that have meant a lot for the festival life of our films.
For instance, after our film An Affair with Dolls and the actress Alexandra Chalupa was awarded three awards at the Naperville Independent film festival in 2011, it went on to screen at over 40 film festivals and won twelve more awards. It has also been shown on PBS.
Over the years, we’ve have been nominated for awards at the festival and our film The Man with all the Marbles has subsequently also screened at 50 festivals and won many awards.
It seems like the reputation and the boost from screening at the Naperville Film Festival has grown with each year and we are very grateful for the great reception our films have gotten at the festival. And we hope that we can continue to produce films that are worthy to screen at the festival.
Förra veckan besökte jag Lerbäcks Teater och såg deras senaste fars ”Spiken i kistan”. Jag var där med ensemblen som jag regisserar i farsen ”Noll koll”, även den skriven av Johan Gille och Peter Nyström från Lerbäcks Teater.
Jag är oerhört imponerad över att de alltid levererar genomarbetade och genomtänkta manus. Varken roll, replik eller komisk kontext lämnas åt slumpen och jag vill påstå att Gille/Nyström är de främsta i dagens Sverige på att skriva fars.
När jag som skådespelare har arbetat med Lerbäcks Teater imponeras jag över att man prioriterar spelglädjen, lusten till texten, publiken och medskådespelarna. Kontrasten för mig är när jag varit i teatersammanhang där ångesten är påtaglig och klaustrofobin ett faktum. Ett dystert sammanhang där man som skådespelare lätt rycks med i ett märkligt navelskåderi som föder en egendomlig tro på att skådespelarna är viktigare än publiken. Detta är man gladeligen befriad från på Lerbäcks Teater.
Stockholmspremiären på ”Noll koll” blir den 30:e oktober i den nya lokalen Kulturfyren på Skeppsholmen. Men före dess ska jag bl.a. regissera Anna Tersmeden och Åsa Älmeby Thorne i ”Den starkare”, skriva och regissera sommarteater i Daftö och spela Knut Wallenberg i Saltsjöbaden.
Dessutom ser jag fram emot intensivkursen i filmskådespeleri som jag och Hans Montelius leder i sommar på Vårdinge. För er som är intresserade anmäl er här.
Idag tänker jag vara lite mystisk. Jag tänker droppa lite ledtrådar till saker som kommer att hända under de närmaste veckorna. Jag har bland annat blivit ombedd att skriva ett brev till Oscars-kommittén. Det känns stort. Jag hade en lärare på filmskolan i USA som satt i kommittén. Jag insåg först långt senare hur stort det var. Han har inget att göra med brevet som jag blivit ombedd att skicka. Men han är ursprunget till nästa stora sak som händer. I hans kurs gjorde jag nämligen en kortfilm. Den har nu utvecklats till Cinemantrix nästa film som vi kommer att släppa om några veckor.
Nu är det slut på ledtrådar. Mer konkret info kommer snart!
Hans Montelius filmar Vincent Saldell, en av deltagarna i våren kurs i filmskådespeleri.
Vårens kurs i filmskådespeleri är till ända och förberedelserna inför sommarens intensivkurs i Vårdinge är i full gång.
Kursen var en lyckad erfarenhet och vi har märkt att den fyller ett tomrum inom skådespelarutbildningen i Sverige. Trots att flera av deltagarna hade gått andra kurser i filmskådespeleri ansåg de vår kurs som oerhört berikande, vilket gör mig stolt och glad. Deltagarna blev en positiv bekantskap med deras energi, entusiasm och lyhördhet. Jag är övertygad om att vi kommer att mötas igen i film- och teaterbranschen. Vi kan även konstatera att det blev en bra balans mellan teori, praktik och gästföreläsare.
Det var härligt när vi tittade på resultatet av det vi filmat och såg skådespelarnas positiva utveckling, att du exempelvis i en roll kan bli större om du visar mindre.
Sara Jussi i en scen
Jag ser med glädje fram emot sommarens kurs, och är övertygad om att den kommer att bli stimulerande, rolig och lärorik för både oss ledare och deltagare. Det kommer att bli en intensiv vecka med film men kanske även möjlighet till en stunds kontemplation i den vackra naturen.
Varje gång jag regisserar en teaterföreställning försöker jag att i största mån lägga några dagar av repetitionen långt ifrån stadens stressande krav och lockelser. Hur det än är så händer något i arbetsprocessen när inga barn ska lämnas och hämtas på dagis, inga bussar ska passas och inga andra yttre krav som får oss att önska vårt dygn hade flera timmar.
När vi gjorde långfilmen ”Syner” bosatte vi oss i ett stort ödsligt hus på landet. Omvärlden försvann och man kunde på ett stimulerande sätt närma sig sin roll, och teamet blev starkt sammansvetsat. Jag kan således rekommendera alla teater- och filmmakare att göra detsamma. Själv kommer jag i sommar tillsammans med Hans leda vår kurs i filmskådespeleri en vecka i Vårdinge.
Vy över Vårdinge, där vi kommer att hålla sommarens kurs i filmskådespeleri
Här är en riktigt bra och rolig reklamfilm för Oreo cookies. Den är gjord som en kort dokumentär eller informationsfilm för Carnegie-Mellon Robotics, en mockumentary helt enkelt. Roboten påminner lite om HAL i Stanley Kubricks 2001. Väldigt välgjord. Man får verkligen känslan av att det är en riktig informationsfilm. Och dessutom är den rolig.
I USA har man kunnat titta på TV via webben sedan länge. Och Sverige låg länge efter. Men i höstas beslöt sig alla de stora aktörerna för att kasta sig in på den svenska och nordiska marknaden. Man kan nu se alla SvTs och TV4s program via webben. HBO etablerade sig på webben i höstas med hela sitt utbud. Och en av de stora amerikanska aktörerna, Netflix lanserade sitt utbud samtidigt. Sedan dess har ett antal mindre aktörer också slagit sig fram på den här exploderande marknaden.
Vi har länge pratat om att webben kommer att ta över från TV:n som distributionsmedium. Vi håller bl.a. ett populärt YouTube-seminarium, Om du inte finns på YouTube så finns du inte. TV:n kanske ännu inte är helt död, men det är idag många som inte alls tittar på TV, utan ser alla sina TV-program via webben. Och Radiotjänst verkar ha tagit fasta på det eftersom de nu tar ut licensavgift för TV bara man äger en iphone.
Som produktionsbolag för rörliga bilder så har vi också märkt att mer och mer av vad vi gör är för webben. Det finns många speciella krav som ställs på webbfilm, men också många nya spännande möjligheter, som t.ex. annorlunda format, integration med sociala medier och interaktivitet. Och nu när webb TV-kriget är här så kommer bara den här utvecklingen att accelerera.
Under vintern gjorde jag ett gästinhopp i Nathalie Söderqvist och Paulinne Arpis fantastiska krogshow 35+ (det är för sent att dö ung) på Mosebacke. Detta lilla inhopp gjordes som ett förinspelat filmklipp. Regissör var Mikael Berg som jag lärde känna för 20 år sedan och som jag faktiskt regisserade 1998 på denna nu aktuella scen. 35+ är en intelligent, innerlig och rolig krogshow som jag verkligen kan rekommendera till alla.
Filminslaget går under namnet ”Psykologen” – Ett av flera filmade sketchinslag i föreställningen som handlar om katastrofala dejter, förmodade frierier och vindrypande bekännelser. Nypremiär på Mosebacke Etablissement september 2013.
Under mina år som regissör för Handelshögskolans spex träffade jag flera studenter som var osäkra på varför de läste på Handels. En av dem var Christian Larson, en enormt målmedveten och lyhörd adept som nu har en helt ny karriär och som i förra veckan tog emot en Grammis.
Det var många som på Handels innerst inne vill göra något annat och jag gjorde allt för att de skulle våga släppa tryggheten och kanske kraven från föräldrarna och göra det de verkligen ville göra. Det handlade inte enbart om showbiz utan även om studenter som helst såg sin framtid inom alla möjliga yrkesområden såsom djurvård och trädgård. Jag har självklart stor respekt för dem som brinner för sina studier på Handels och som ser sin framtid inom utbildningens ramar. Mina tankar går till dem som vill men inte vågar, inte får, eller inte kan bryta den inslagna vägen.
Att våga ha tillit till sina drömmar är en svår konst, en konst som kan ta hårt på det emotionella.
Men det räcker inte enbart med begåvning och vilja för att lyckas, det krävs hårt arbete och mental styrka. Christian var noggrann, ambitiös, lyhörd, nyfiken och lämnade ingenting åt slumpen. Vi arbetade tillsammans i fyra spex, och vid jubileumsspexet på Oscarsteatern tog vi upp ämnet om egna val genom citatet som står skrivet vid entrén till Uppsala universitet. ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”. Att dessa rader fortfarande står kvar, med syftet att ”tänka som ni blir tillsagda” är märkligt. Karaktären i spexet ville förverkliga sig genom något konstnärligt, hans far muttrade; ”fritt”, sonen säger då att han trots det valde Handels och fadern svarar gladeligen ”rätt”.
Christian vågade följa sitt inre och hans nya karriär har gått fort. Sedan han hoppade av Handels har han arbetat med Britney Spears, Lady Gaga, Beyoncé, Take One, Kylie, Duran Duran, Billy Christal och Swedish House Mafia. Det började med att han träffade Jonas Åkerlund som behövde hjälp med en filmklippning. Han började som klippare och blev snabbt 2:nd unit diretor.
Men att följa sitt innersta är lättare sagt än gjort. Det är inte alltid som förutsättningarna finns och det är inte alltid man vet själv vad man innerst inne vill. Jag har personligen vid flertal tillfällen stannat upp och frågat mig själv om jag verkligen gör det jag verkligen vill. Svaret blir ofta en aning ambivalent och mitt inre går i polemik med sig själv.
Jag är stolt och glad över att Christian följde sin dröm och att det går så bra. Han bevisar att det går att bryta den inslagna vägen.
Jag avslutar med att citera Berhard Shaw:
”De människor som lyckas är de som alltid letar efter möjligheterna. Skulle de inte hitta dem skapar de dem”.
I tisdags besökte Fredrik Hiller den kurs som vi håller i filmskådespeleri. Fredrik är skådespelare och regissör och har bl.a. arbetat med Robert Zemeckis.
Här är lite videoklipp från vår diskussion med honom.
Man vill att slutet på ett filmmanus ska vara tillfredsställande. Man vill att hjälten ska bemästra alla motstånd och svårigheter. Eller misslyckas om det är en tragedi. Eller ett få bitterljuvt slut där hjälten vinner vissa strider men förlorar andra, som i ett komplext drama.
Vad man inte vill ha är att huvudpersonen blir räddad av en oemotståndlig kraft som kunde ha räddat hjälten redan i början av filmen. I filmens värld kallas en sådan kraft för deus ex machina (Gud från maskin). Det kommer från det antika Grekland där pjäsförfattarna ofta placerade hjälten i så svåra situationer att manusförfattarna själva inte visste hur de skulle lösa det. Så istället för att komma på en lösning så skickade de bara ner en gud på scen med hjälp av en maskin. Guden löste sedan alla problem.
Gör inte så!
När man ser en film med ett deus ex machina-slut så känner man sig lurad. Varför satt jag och tittade på den här filmen i två timmar (eller i fyra timmar för en pjäs) om problemen kan lösas så lätt? Bara för att manusförfattaren var lat?
Deus ex machina-slut hittar man vanligtvis bara i B-filmer, men de smyger sig ibland in i “stora” filmer också. Örnarna i Sagan om Ringen och i Bilbo är exempel på det. När allt tycks förlorat, så flyger bara örnarna in och fixar allt. Eller nästan allt. En stor del av kampen är redan avklarad men slutet är fortfarande ovisst. Varför kunde inte örnarna ha plockat upp Frodo i början av filmen och flygit honom till mount Doom?
Vad det gäller Sagan om Ringen så är det inte Peter Jackson, Philippa Boyens och Fran Walshs fel. Det var J.R.R Tolkien som skrev slutet så. Han kanske var trött efter att ha skrivit tusentals sidor och han kanske bara ville avsluta och börja med nåt annat. Han kanske trodde att ingen skulle märka det. Och han hade nog rätt. Det det betyder inte att du kan göra så! Deus ex machina förstör vanligtvis hela filmen. Om du har försatt din huvudperson i en situation som du inte kan lösa, försök igen! Skicka inte in en gud, eller örnar.
” Å, det skär mig i hjärtat att höra en bullerbasius med stor peruk men utan hjärna slita en lidelse i stycken, ja i trasor, för att spräcka örhinnorna på publiken, som i regel inte kan uppskatta annat än obegripliga pantomimer och oväsen…. Och håll alltid i minnet att ni inte överskrider en naturlig måtta; ty varje överdrift strider mot skådespelarkonstens syften, som ända från början varit alltjämt är att hålla upp liksom en spegel för naturen.”
(Hamlets tal tillskådespelarna.)
Ja, Shakespeares ord kan verkligen appliceras till dagens filmkonst. Hamlets tal ligger verkligen före sin tid.
Det som fascinerar mig med filmskådespeleri kontra den traditionella teatern är den omedelbara närvaron som finns i film, och att inte sträva efter att ”prestera”. Vi skådespelare har en förmåga att omedvetet använda magstödet, tydligt kroppspråk och en välutvecklad plastik för att nå vår publik. När det gäller film handlar det om närvaro, känna sig bekväm med kameran och verkligen vara äkta. En oerfaren skådespelare kan faktiskt ha lättare i en filminspelning än en etablerad skådespelare, som kanske använder sig av diverse metoder och obskyra tekniker.
Jag vill hävda att min gamla mentor Lars Engström hade rätt då han sa att alla kan bli skådespelare, det handlar bara om att ta bort hindren som gör att du inte kan vara äkta. Man lägger inte till, man tar bort. Det önskvärda är att våga vara lyhörd och öppen inför varje tagning. Som regissör har jag vid flera tillfällen förundrats över att sökande vid en audition allt för många gånger förevisat istället för att ”vara där”.
Det är alltid en fördel att vara noga förberedd inför en inspelning. Men vi vet samtidigt att 90 % av vårt själsliv sker undermedvetet, vilket gör att det vilar ett stort ansvar på en skådespelare att balansera mellan liv och spel. Detta är något som vi arbetar vidare kring, och ger verktyg till, under kurserna.
Nu när jag och Hans inlett vår kurs i filmskådespeleri har efterfrågan för kommande kurser blivit överraskande stor. Närmast efter den kurs vi nu håller i Stockholm väntar en intensivkurs i sommar. Var och när är ännu inte bestämt, men har ni tips eller önskemål på kursgårdar i Sverige så hör gärna av er till mig eller Hans.
Vi ses, kanske på en kursgård någonstans i Sverige….
I tisdags startade vi vår kurs i filmskådespeleri med 14 entusiastiska och talangfulla kursdeltagare. Jonas och jag har jobbat dag och natt med att försöka hitta den rätta balansen i kursen av teori, övningar och filmning, både framför och bakom kameran.
Och det är enkelt att glömma bort tiden när man har roligt! Det är verkligen sant att man får så mycket tillbaka när man undervisar. Det kände jag redan första gången jag höll i kurs vid University of Illinois i USA. Den gången undervisade jag i Svenska. Det är fascinerande att märka hur man själv växer när eleverna växer och att man får tillbaka mer energi, kraft och inspiration än vad man ger.
Och sedan i tisdags har vi fått tillbaka så mycket! Hjärnan går på högvarv. Idéer föds, lösningar hittas och nya planer kläcks.
Och det här är bara början. Vi har flera veckor kvar och vi ser speciellt fram emot de spännande gästföreläsare som kommer att tillföra ytterligare en dimension till kursen.
Sommaren 2012 tillbringade jag och min hund Plura ett flertal dagar ensamma i min och Anettes stuga i Värmland. Dagarna ägnade vi till att besöka svampskogen, ta roddturer på Klarälven och göra egen saft av svarta vinbär, hallon och rabarber. På kvällarna blev det långa samtal på telefon med Hans. Vi konstaterade att något fattades i utbildningen av skådespelare när det gäller filmskådespeleri. Att arbeta med film kontra teater är helt olika och många svenska skådespelare saknar dessvärre kunskap och möjlighet att utforska skillnaden.
Under våra samtal föddes idén till en kurs i filmskådespeleri. En kurs där skådespelaren ska känna trygghet inför en kamera, inse skillnad mellan närvaro och berättande samt få kunskap i arbetet bakom kameran och inse dess betydelse i slutproduktionen. Nu efter ett antal månader är kursen snart ett faktum. Otaliga timmar med förberedelser ligger bakom och mottot att inte lämna något åt slumpen har varit en ledstjärna. Det paradoxala är att vi inte vill låsa oss i någon fast form utan vara öppna och flexibla inför gruppen och kursens bästa.
Ganska snart diskuterade jag och Hans gästföreläsare som skulle komplettera vår målsättning, och vi fann och fick dem vi ville. Maria Bolme som jag lärde känna för många år sedan, hon har varit rollsättare till en mängd långfilmer och är även verksam som regissör. Fredrik Hiller som jag var studiekamrat med i en teaterutbildning och som jag även gjort diverse teaterprojekt med (mer om det i en senare blogg). Han har på ett intressant sätt gått sin egen väg och har mycket att förmedla som långfilmsregissör och manusförfattare. I kursen tar vi även upp det faktum att skådespelare kan göra många av sina egna stunt själva, därför får kursen besök av Johan Ranner från Svenska Stuntgruppen. Ranner är en god vän som jag lärde känna då jag regisserade honom på Södra Teatern för 12 år sedan (mer om det i en senare blogg). Vi har även engagerat Regina Lund som vi filmade med i ”Mammas pojke” (mer om det i en senare blogg). Regina är en oerhört lyhörd och snabb skådespelare som kan konsten med snabba tagningar som exempelvis sker vid tv-inspelningar. När en Hollywoodproducent i förra veckan tackade ja till att medverka som gästföreläsare kände vi att vi lyckats täcka in allt som bör ingå i en kurs för filmskådespelare.
Jag ser verkligen fram emot kursstarten på tisdag! Välkomna!
Silverpilen är ett silverfärgat spöktåg som går i Stockholms tunnelbana. Det sägs att om man kliver på Silverpilen så kan man inte kliva av. Silverpilen har funnits i verkligheten och är också nära förknippad med Kymlinge, en station på blåa linjen som aldrig använts.
Och nu är Silverpilen också en skräckföreställning. Den spelas i en riktig tunnelbanevagn i SL:s eget museum, Spårvägsmuseumet. Åskådarna blir resenärer i vagnen och spelet utspelar sig runt omkring dem.
Och föreställningen förstärks ytterligare av de filminslag som vi har gjort. Vi kommer att projicera filmade sekvenser mot tunnelbanevagnens tak. Tanken är att vi ska kombinera filmens suggestiva kraft med närheten av den levande teaterföreställningen där vad som helst kan hända.
Föreställningen har premiär söndagen den 6:e januari och spelas under januari och februari på Spårvägsmuseet:
När jag 1998 regisserade mitt första spex för Handelshögskolan var jag övertygad om att det var en tillfällighet, en gång och inget mer. Det visade sig att jag hade fel, jag har sedan dess varit inhyrd som konstnärlig ledare i 14 år. Vi har framfört våra alster på Folkan, Oscarsteatern, Vasateatern, Södra teatern, Intiman, Maxim, Scalateatern och Rival.
Det händer att jag får frågan om varför jag arbetar med Handelsspexet om och om igen. För mig är svaret enkelt. Den lust och spelglädje som finns hos aktörerna är avundsvärd, och det är något som allt för ofta glöms bort inom teatern, lusten!
Den som tror att spex är lika med ett spektakel där pinsamma studenter springer runt på scenen med roliga hattar och lösnäsor har fel. Spex är en underskattad konstform där man ständigt förnyar den kreativa processen och blandar genrer från alla möjliga och omöjliga håll. En konstform där publik, spelglädje och lyhördhet för historien står i centrum. Under de gångna åren med spexet har jag sett talanger som skulle ha haft en stor plats i svenskt nöjesliv, om de inte valt en annan väg. Det finns även de som på grund av spexet bejakat sin inre vilja och efter Handels etablerat sig som skådespelare, musikalartist, ståuppare eller filmproducent.
Jag har genom åren haft nöjet att samarbeta med flera unga spexproducenter som begåvats med att kunna fatta snabba, avgörande och kloka beslut. Detta inte minst då det gäller affärsöverenskommelser och strategiska avgöranden i personalfrågor. Flera av producenterna har haft en imponerande lyhördhet, ett gott ledarskap och en kreativitet som kan få vilken teaterledning som helst att bli avundsjuk.
Förutom min funktion som konstnärlig ledare och den glädje och utmaning det har varit att söka varje skådespelares styrka, lust och drivkraft blev min funktion även att vara en traditionsbärare. Vid sidan om mitt ansvar för manus, sånginslag, scenografi och den sceniska gestaltningen följde med åren även ett ansvar att vidareförmedla alla traditioner som annars lätt glöms bort inom studentvärlden på Handels.
Det som från början var en tillfällighet blev en lång resa med många härliga möten, minnen och erfarenheter….
Det här är inte det blogginlägget som jag trodde att jag skulle göra.
Det var meningen att jag skulle åka till Bahamas International Film Festival. Och jag tänkte dokumentera allt i en videodagbok.
Tanken var att vi ska föra en videodagbok så att man kan följa med oss på vår färd fram genom filmvärlden – nya filmer, nya filmfestivaler, kanske fler priser, nya kontakter, spännande projekt. Och ni får hänga med så mycket ni vill, som om ni sitter bredvid hela tiden. Och kanske når vi stora framgångar. Och kanske inte. Jag har alltid sagt att det är resan som är det viktiga och inte målet.
De orden fick jag äta upp i onsdags.
Men det blev inte riktigt så. När jag gör en spelfilm så skriver jag manus själv och har kontroll över vad som händer. Men inte i verkliga livet. I onsdags fick jag en medförfattare. Ni kan kalla henne för Moder jord eller Universum eller Gud eller Buddha eller vad ni vill.
Det var som om hon sa till mig:
“Okej, Hans. Det här fungerar inte. Vi behöver mer konflikt! Och jag vet precis hur jag ska skapa det.”
Och när jag klagade så sa hon:
“Va? Tycker du inte om det? Men det var ju du som sa att resan var viktigare än målet.”
Kort sagt, hon var väldigt envis och hon fick igenom alla sina manusändringar.
Här är första delen av dagboken. Redan här har jag föraningar om att något inte står rätt till.
Och här är andra delen. Jag tycker fortfarande att snön är vacker. Det gör jag inte så mycket längre till.
Det finns flera varningstecken. Ett av dem är att framrutorna på flygplanet är igenfrostade.
Och nu sitter jag i planet. Men snöstormen gör att det inte kan lyfta. Så jag väntar. Och väntar. Och väntar. Och väntar. Tills…
Efter att ha väntat i fem timmar i kö för att boka om biljetten och bara kommit halvväg så ger flygbolagen och resebyrån mig till slut pengarna tillbaka.
Nu återstår bara den långa resan tillbaka till Stockholm.
Hemma igen! Eller är jag det? Har inte ätit eller sovit så jag är nog lite förvirrad.
Klockan 21:15 den 28:e december 1973 föddes jag i Värmland. ”De tre musketörerna” hade precis börjat på tv. Mina äldre bröder ansåg att jag hade valt helt fel tidpunkt att födas på. ”Han kunde väl ha väntat tills filmen är slut!”
Jag föddes med flera komplikationer på fötterna varav förkortad hälsena var en av dem. Det blev operationer och flera läkarbesök. Jag var rädd och ville inte gå dit. En dag frågade jag min mamma om jag fick ha en indianmask på mig vid nästa läkarbesök. Det fick jag. När jag nästa gång klev in på Karlstad lasarett, denna gång iförd indianmask, var jag stark och trygg. Jag var en indian. Och en indian är knappast rädd för en läkare. Lögnen, den påklistrade rollen blev inledningen på det som hittills haft störst plats i mitt liv. Teatern. När läkarna dessutom meddelade att jag aldrig kommer att kunna utföra någon form av sport blev teatern ett faktum i mitt liv. Jag blev ”TeaterJonas”.
När det sedan stod idrott på schemat och de två bästa idrottskillarna fick välja dem de ville ha i sitt lag blev jag faktiskt inte vald sist. Detta inte på grund av att jag hade någon form av bolltalang, utan för att de tyckte synd om mig. ”TeaterJonas” hade ett giltigt skäl till att han inte var bra, problem med fötterna. Jag tyckte synd om dem som alltid valdes sist, och som dessutom var bättre än jag. (Jag hoppas verkligen att man inte tar ut idrottslag på detta sätt än i dag. Bäst först, sämst sist. Vi var nio år gamla och jag var ”TeaterJonas”.)
Jag minns när jag arbetade på Teater Tribunalen och Ingrid Lutherkort tog mig i försvar när en rektor på en av scenskolorna ansåg att jag i längden inte skulle klara av yrket på grund av min fot. Visst har jag haft och har begränsningar när det gäller det fysiska, men som jag tidigare har nämnt kan dina hinder bli din styrka. Ni som kan er Commedia dell´arte vet att Pantalone är en extremt fysiskt krävande roll. Trots detta fick jag för några år sedan förmånen att göra denna gamla karaktär och gestaltade honom på mitt eget sätt. Vissa kan hävda sin rätt och påstå att jag inte gjorde en ”äkta” Pantalone då fötterna och benen inte var placerade som de skulle. Men själva poängen med Pantalones svåra hållning är just att hjälpa skådespelaren att genom det fysiskt svåra lättare finna rollen.
Om det inte vore för mina fötter är jag inte säker på att teatern hade hittat mig och jag hittat teatern. Jag kan se tillbaka på mitt liv och inse att det handikapp som begränsade mina valmöjligheter som barn samtidigt var en bidragande orsak till att jag fann teatern i mitt liv.
Jag älskar att skriva. Jag har skrivit hela mitt liv och kan inte tänka mig en längre period i mitt liv då jag inte skriver. Jag älskar också att filma. Det visuella mediet fascinerar mig. Men det var redigering som fick mig att börja med film.
En film skapas i tre omgångar. Först när man skriver manus, sedan när man filmar och till sist i redigeringen. I redigeringen kan man helt ändra filmen och till och med göra den till en helt annan film än vad som ursprungligen var tanken.
Ett exempel på en film som ändrades radikalt från manus till filmning och åter igen i redigeringen är Annie Hall. Ursprungligen skulle det vara en mordgåta.
Star Wars skulle också ha blivit en helt annat film om det inte var för George Lukas fru som redigerade fram en publiksuccé. Han borde kanske ha låtit henne redigera de nya Star Wars-filmerna också.
Här är tre exempel på hur man totalt gjort om filmer till helt andra genrer med hjälp av redigeringen.
När fysiska eller psykiska hinder har drabbat mig inför en föreställning försöker jag att se det som en tillgång snarare än ett problem. Det är lätt att bli blockerad vid rädsla för misslyckande, man spänner sig, självförtroendet sjunker och scenskräcken kan få vem som helst att omvärdera sitt yrkesval. Men när jag började se hindren som en tillgång blev den oförutsedda händelsen en berikande tillgång och utmaning.
Varje intressant rolltolkning bör ha ett tydligt motstånd att jobba med. En inre och en yttre konflikt som gör det intressant för åskådaren, men även lättare för aktören, då den får ett tydligt mål, riktning och drivkraft. När sedan personliga omständigheter drabbar en kan man med fördel ta in dessa hinder och använda sig av motståndet till en tydlig riktning. Vad som även händer är att man som skådespelare upptäcker sidor hos rollen som tidigare varit okända.
Även Jean i ”Fröken Julie” skulle mycket väl kunna drabbas av att hälsenan går av och måste hoppa runt på kryckor. Detta drabbade mig när jag skulle göra Jean på Teaterbiennalen i Umeå 2005. Ställa in eller spela? Jag valde det senare. Gamla 1800-tals kryckor införskaffades och jag fann styrkan och kraften i dessa. Jag blev tyngre i mitt spel och när jag skulle böja mig ner för att kyssa frökens sko blev statuskampen tydligare och min drivkraft att nå toppen än intensivare.
När jag arbetade med ”Cartier Bresons landskap” på Aliasteatern 2004 drabbades jag av en långvarig hosta och heshet. Fick medicin men hostan satt kvar i flera veckor. Att hosta regelbundet på scen är inte kul. Man försöker hålla emot – När kan jag hosta? Vill inte hosta i min medspelares repliker och när, i mina, kan jag släppa den oerhört krampaktiga hostan som vill ut? Trots min, de övriga skådespelarnas och regissören Bernardo Llorens oro, blev det så kallade hindret en tillgång. Jag var extremt fokuserad på min uppgift. Publiken såg att jag var oerhört angelägen och sårbar. Vad de inte visste var att mitt fokus låg på att inte hosta. Jag började så smått att trivas med min åkomma, den gjorde mig koncentrerad och rollen landade i mitt omedvetna på ett sätt man inte kan räkna ut i det teoretiska eller fullt friska fysiska arbetet.
Mina teorier om att dina hinder är din styrka går även att applicera på det vardagliga livet. Men det är en annan historia….
Här är lite bilder från vårt öppna hus förra veckan där vi presenterade vår nya kurs i filmskådespeleri. Det var jätteroligt att det var så många som kom. Det var proffs och amatörer i alla åldrar och det visar att behovet för den här typen av kurs är stort.
I kursen, som börjar i januari, kommer vi att arbeta mycket med övningar för att deltagarna ska känna sig trygga och säkra framför kameran. Det handlar också mycket om att inte spela, utan att vara. I film är det viktigt att man är naturlig, varje liten antydan till att man spelar en roll plockas snabbt upp av kameran.
Efter det öppna huset öppnade vi ansökningarna till kursen. Och nu, efter bara några dagar, så är kursen full. Man kan dock fortfarande skriva upp sig på väntelista. Och sedan kommer vi naturligtvis att hålla fler kurser under året.
Jag hann fylla 37 år innan jag började snegla på något annat än teater och film. Jag hade i mitt liv inte haft en tanke på att vare sig studera eller arbeta med något annat. Det fanns helt enkelt inte på min agenda. Varför skulle jag göra något annat? Jag tror att vi är många som med känsla och övertygelse klamrat oss fast vid ”den enda vägen”.
Men en konstnärs uppgift är enligt mig att gestalta och reflektera över den kontext man valt att beröra. Så att köra taxi, arbeta i sjukvården, servera drinkar i en bar alternativt studera historia, religion eller psykologi kan enbart ses som ett plus om man är, eller vill bli, en skådespelare. Ändå anses det i flera kretsar som ett misslyckande eller ett tecken på att man frivilligt valt att sluta med teater om man avviker från den tidigare inslagna vägen.
Det är allt för många kollegor inklusive undertecknad som råkat ut för kommentarerna; ”Jasså, du har slutat med teater?!” eller ”Jaha, du får inga roller längre!?”, om vi exempelvis läser en kurs i anatomi.
Jag ser det som tragiskt när skådespelare stryks ur rollsättare och andras register på grund av att de har en sysselsättning ”vid sidan om”. Som regissör anser jag att det är en stor tillgång om en skådespelare besitter erfarenhet från andra områden än just teater och film. Att stå framför en kamera kräver närvaro och medvetenhet, något jag anser att man lättare kan uppnå då stor bredd på inre och yttre erfarenheter finns.
Om nu någon undrar vad undertecknad valt att förkovra sig i så är det teologi. Detta är ett ämne jag har stor nytta av i mitt fortsatta arbete som skådespelare och regissör. Dessutom har jag stor nytta av min kunskap från teatern när det gäller teologi. Så den enda vägen behöver alltså inte alltid vara den enda vägen….
Jonas och jag har arbetat ihop i många produktioner och han har erfarenhet både som skådespelare, pedagog och regissör.
Jag har haft förmånen att arbeta med många fantastiska filmskådespelare som också har vunnit många priser för sina insatser i våra filmer.
Jag kommer från en skådespelarfamilj. Min pappa var skådespelare på Norrbottensteatern och gjorde också en del film och TV. Men teaterscenen var där han spenderade mest tid. Och så är det för de flesta skådisar i Sverige.
Men det är en helt annat sak att stå på Dramatens Stora Scen och nå ut till tredje balkong än att ha en kamera trettio centimeter från näsan.
Filmskådespeleri handlar inte om att spela, det handlar om att vara.
Ben Kingsley sa “I’m very in love with the fact that the camera is revolted by acting and loves behaviour.”
Varenda liten ryckning och blinkning syns.
Filmskådespeleri är också mer demokratiskt än teaterskådespeleri. Det går att kliva framför en kamera utan särskilt mycket träning och göra ett lysande prestation. Det är betydligt svårare om man ska stå på Stora Scen.
Det innebär inte att man inte behöver träning, utbildning och verktyg för att lysa på den vita duken. Vi tror dock att det inte är samma träning som för teaterskådespelare. Och det är bland annat därför vi har startat den här filmskådespelareutbildningen.
På 1990-talet gick det en tv-serie i Sverige som gick under namnet OP7 och handlade om ett sjukhus. Jag fick en förfrågan om att vara med i ett avsnitt och jag tackade ja. Det som främst fick mig att tacka ja var det faktum att jag skulle få filma med min gode vän och vapendragare Conny Andersson, och att vi på förhand blivit lovade att få improvisera en scen.
Redan här borde jag ha dragit öronen åt mig och tackat nej till detta tillsynes roliga uppdrag. Improvisera en egen scen utan närmare information!?
Tidigt en morgon blir jag hämtad med bil vid min port och vi åker till gamla Beckomberga sjukhus som nu var ombyggd till filmstudio. Jag och min medspelare visas till inspelningsplatsen, ett väntrum där vi skulle vara två berusade som förde en livlig diskussion med varandra. Jag och Conny sätter oss och väntar och väntar och väntar. När vi sedan länge och flera gånger pratat igenom vår scen dyker vissa frågor upp. Varför kommer vi inte in i sminket? Var är regissören?
I korridoren intill spelar de in en scen där de snabbt springer förbi med en ambulanstransport. Jag och Conny spånar vidare på den scen vi snart ska filma. Efter ytterligare en stund kommer en ung tjej fram och säger; ”Då är ni klara för idag, tack!”
Först blev jag än mer förvirrad och sedan började jag skratta. Vi var alltså med i den snabba korridorsscenen. Om kameran, under det att de springer med en bår skulle råka filma en sekund i väntrummet, vore det ju bra om någon satt där. Jag blev besviken och arg, kände mig lurad.
I efterhand kan jag skratta åt denna händelse och se det ur ett komiskt perspektiv. Vi visste inte ens när det var tagning. På den här tiden var jag dessutom tveksam till ”såpor” och ville definitivt inte vara statist i något dylikt. Av denna händelse lärde jag mig att man alltid ska få veta vad som gäller, manus, inspelningsschema och kontrakt. Trots min erfarenhet har jag ett flertal gånger senare hamnat i vissa än märkligare situationer. Men det blir en senare historia…
Jonas Larsson och Zandra Hellström i ett planeringsmöte för Silverpilen
Ja visst! Och det får ni se nu i vinter!
Ett av de projekt som Jonas och jag samarbetar kring är Silverpilen. Silverpilen är ett silverfärgat spöktåg som går i Stockholms tunnelbana. Det sägs att om man kliver på Silverpilen så kan man inte kliva av. Silverpilen har funnits i verkligheten och är också nära förknippad med Kymlinge, en station på blåa linjen som aldrig använts.
Nu har Zandra Hällström och Helena Karlsson gjort Silverpilen till en teaterföreställning. De har skrivit manus och spelar också två av rollerna.
Jonas Larsson regisserar och spelar också en av rollerna, som han delar med Micke Klingvall. Huvudrollen görs av Jonas Bane som också spelade huvudrollen i en av Cinemantrix filmer, Mammas Pojke.
Det som är spännande med föreställningen är att den spelas i en riktig tunnelbanevagn i SL:s eget museum, Spårvägsmuseumet. Åskådarna blir resenärer i vagnen och spelet utspelar sig runt omkring dem. Stämningen höjs ytterligare med ljud och musik av Mats Lundgren. Och med filminslag av Cinemantrix. Vi kommer att projicera filmen mot tunnelbanevagnens tak. Tanken är att vi ska kombinera filmens suggestiva kraft med närheten av den levande teaterföreställningen där vad som helst kan hända.
När Jonas och jag diskuterade vår nya blogg så delade Jonas med sig av ett citat av Stanislavskij:
“Om skådespelaren förmår utveckla en vana att befria sin kropp från överflödiga spänningar så har han avlägsnat ett av de väsentligaste hindren för skapande. Det här betyder också att han öppnat möjligheten att använda muskelkraft endast till de kroppsdelar som behövs och i precis den omfattning han önskar.”
Den store teaterpedagogen Stanislavskij tänkte nog mest på teater, men det gäller än mer för film.
I film är det på ett helt annat sätt än i teater viktigt att vara “äkta”. Man är ofta ute efter en realism som bara kan komma inifrån. Och för att komma åt den realismen så är det viktigt att skådespelaren inte spelar teater utan istället manar fram sina egna “äkta” känslor. Det går inte heller att pressa fram känslorna. Det är bättre att bara låta de vara där och om skådisen då är avslappnad så kommer de att lysa igenom. Det låter enkelt, men det är mycket svårt.
Som regissör är det ännu svårare. Problemet är att man inte kan säga till en skådespelare att slappna av. Säger man “slappna av” till någon så får det ofta den rakt motsatta effekten.
Istället är det viktigt för en regissör att skapa en miljö där skådisarna kan känna sig trygga. Olika skådisar reagerar på olika sätt och man får ta reda på hur var och en fungerar, men det brukar vara bra att se till att skådisarna får en avskiljd del av inspelningen där de kan fokusera, isolerade från allt spring och stress som hör till en filminspelning. Man ska inte heller förbise vikten av mat. Sömn är också viktigt, men det kan slå åt båda hållen. Ibland kan det paradoxalt nog vara bättre för vissa skådisar att vara trötta så att de på så sätt släpper spänningar. Beröm och stöd fungerar ofta.
Men allt det här är individuellt och det gäller att lära känna de skådisar som man arbetar med och förstå hur de fungerar. Jag antar att det var därför Bergman arbetade man samma skådisar om och om igen.
I högstadiet dramatiserade och spelade vi ”Busschauffören som tänkte att va’ fan” av Tage Danielsson. Föreställningen var oerhört rolig och stimulerande att medverka i. Tyvärr förde denna uppsättning med sig även mindre trevliga minnen.
Det fanns ett gäng i Forshaga som gick under namnet ”Happy station gänget”. En kväll kommer några ur detta så kallade gäng fram till mig. Det är bara en som pratar, en som vill mig något. Han trycker upp mig mot väggen och slår mig i magen. ”Gör den där roliga scenen som du gör i föreställningen. Den med önskebrunnen”. Va!? ”Gör det, annars slår jag dig igen”. Jag minns inte vad jag tänker men det är en absurd situation. Och jag är rädd. Scenen med önskebrunnen var att jag som fem olika karaktärer kommer fram till en brunn och önskar mig något. Jag börjar nu lite trevande att göra första karaktären. Vart var alla vuxna? Jag såg dem skynda förbi med matkassar utan en tanke på att ingripa. Men varför skulle de ingripa? Jag ropade ju inte på hjälp, det gör man inte i sådana lägen. Jag börjar nu göra andra karaktären, min antagonist stirrar hatiskt på mig sen säger han. ”Nej, den figuren är inte rolig, gör den sista”. Jag gör den sista karaktären och han börjar le, han börjar skratta. Han skrattar hjärtligt. När jag är klar säger han: ”Tack, det där behövde jag. Jag kände att jag behövde få skratta lite idag. Sen gick han därifrån.
När teaterproduktionen ”Hur man skäller ut chefen och mår bra dagen efter” avslutades 1999 tappade jag och Hans kontakten. Att tappa kontakten med gamla kollegor är en vanlig företeelse i denna bransch. Man möter ständigt nya kollegor som blir till nya vänner och man tänker för ett ögonblick att just ”vi” kommer att fortsätta träffas. Dock blir man ständigt påmind att detta inte alltid är fallet då ridån dras för sista gången. Medskådespelarna sitter i logen och läser manus inför deras nästa äventyr. Föreställningen var skriven, regisserad och producerad av Hans. Vi som stod på scen var undertecknad, Cecilia Kyllinge Fd Bergqvist, Jakob Öqvist, Linda Byman och Susanna Ringblom.
Det skulle dröja flera år innan jag och Hans möttes igen, och det av en slump. Jag hade medverkat i en elevfilm på Stockholms Filmskola då jag i korridorerna sprang på Hans. Han satt i samma lokaler och klippte en kortfilm, och frågade genast om jag ville se den. Det ville jag. Jag minns att jag älskade det jag såg och vi sa vi skulle höras. Det tog inte lång tid förrän Hans ringde och ville ha med mig i en kortfilm som skulle handla om en kille som planerar en dejt. Av en slump medverkade jag i den där elevfilmen för många år sedan. Ett tillfälligheternas spel som ledde mig tillbaka till en kollega som jag inte vill tappa kontakten med.
Jag har arbetat med Jonas Larsson i många år. Vi började båda i teatern och Jonas hade en av huvudrollerna i en pjäs som jag regisserade och skrev tillsammans med Cecilia Kyllinge fd Bergqvist: Hur man skäller ut chefen och raggar på krogen och mår bra dagen efter. När jag började arbeta mer och mer med film så förnyade Jonas och jag vårt samarbete med en film som heter Hur man förbereder sig för en dejt. “Hur man…”-titlar har följt mig ända sedan pjäsen vi gjorde.
Flera andra filmer följde i rask takt. Först var det Mannen med kulorna, där Jonas spelade en hemlös bror till en framgångsrik affärsman och där den hemlösa broderns enda tankar kretsar kring revansch. Inte revansch på det traditionella sättet, utan revansch i det kulspel som de spelade som barn. Mannen med kulorna visades som förfilm till det svenska Oscarsbidraget i Hollywood, på Times Square i New York och på över 50 filmfestivaler runt om i världen. Den visas fortfarande, och Jonas blev nyligen nominerad till Bästa Skådespelare på Naperville Independent Film Festival i Chicago för sin roll i kulorna.
Andra filmer som vi har arbetat tillsammans på har varit: Scenen och Mammas Pojke och en rad olika reklamfilmer och webbfilmer. Scenen är den senaste filmen och den hade Hollywood-premiär på den anrika Grauman’s Chinese Theater vid Hollywood Walk of Fame i juli. Den var också prisnominerad vid Bermuda International Film Festival, en Oscarskvalificerande filmfestival.
I höst fortsätter samarbetet med flera spännande projekt. Och det kommer vi att berätta om snart, mycket snart…
English 
Svenska 
Förra veckan besökte jag 
