• Mannen med kulorna
    Prisbelönad kortfilm visad i LA som förfilm till det svenska Oscarsbidraget.

Hans & Jonas blogg

Hans Montelius och Jonas Larsson

I den här bloggen diskuterar Hans Montelius och Jonas Larsson film, skådespeleri, regi och livet.

Hans Montelius är prisbelönad regissör och manusförfattare och driver Cinemantrix. Hans har vuxit upp i en teaterfamilj och har varit verksam inom både teater och film.

Jonas har en lång erfarenhet som skådespelare och regissör. Han har varit verksam på bl.a. Teater Tribunalen, Stockholms stadsteater, Alias Teatern och Lerbäcks Teater.

Jonas och Hans har arbetat tillsammans i över tio år med spelfilmer, reklamfilmer och teater.

Jonas och Hans leder dessutom Cinemantrix uppskattade kurs i filmskådespeleri.

Välkommen till vår blogg!

 

 

Sommaren är inte kort, det lilla gör den lång

Jonas Larsson och PluraÄnnu en sommar är här, en sommar med förhoppningar om positiva och minnesvärda upplevelser. En sommar då våra liv åter fylls av kärlek, lycka och framgång. Visst är det härligt?

Det kanske inte är vår egen kärlek, lycka och framgång som fyller våra liv men temat är onekligen påtaglig. På radio, i tidningar och på Facebook deklameras allas lyckliga och perfekta liv. Så länge deklamerandet är äkta är det ju underbart, men jag ser ett problem då vi kanske omedvetet jämför oss med andras tillsynes perfekta liv. Denna korta tid på året som går under namnet sommar måste enligt en viss norm levas, planeras och upplevas på ett speciellt sätt. Frågor vi får under våren om vad vi ska göra till sommaren går efter två månader över till frågan om vad vi verkligen gjorde under sommaren. Vi skulle kunna beteckna detta som ett så kallat svenskt kontrollbehov över vår omgivning. Men vem kan veta vad som är en perfekt sommar för någon annan?

De starkaste minnena är inte alltid det som tillsynes verkar vara någon form av exklusivitet. Nätterna i min gamla Volvo minns jag med mer glädje än hotellsviten i Cannes, den enkla drinken på ett billigt hak i Alanya och en tur med en eka på Klarälven förgyllde min tillvaro minst lika mycket som Champagne på en stjärnkrog respektive åka båt till Puerto De Mogán.

Jonas Larsson ChampagneSommarens förmåga att etsa fast olika händelser i minnet är personligt och vi har alla våra egna starka och klara bilder från somrar från förr. Personligen minns jag tydligt Bruce på Ullevi, natten vid en sjö i Småland, när jag försökte mig på en cykelsemester på Gotland (gav upp i Klintehamn och fortsatte med hyrbil), hotellet utan varmvatten i Prag, när Rudi Völler kvitterade mot Argentina, när vi spelar en lyckad och utsåld Romeo och Julia i ösregn, min första Rolling Stones konsert och vissa ögonblick på rosornas ö.

Det kan låta som en klyscha, vi glömmer så lätt, men de tillsynes små upplevelserna kan i slutändan vara det stora. Glöm inte att ibland slappna av, ta en glass och citera Harald i Jack; ”Varför denna upplevelse noja, varför inte ta det coolt och bara flyta med”. Släpp fram de små upplevelserna.

VårdingeNär det gäller fortsättningen på årets sommar önskar jag närmast att Tyskland ska besegra Argentina i fotbolls VM. Jag minns tydligt finalen från 1986 då Argentina vann med 3-2. Detta var för övrigt det VM när Maradona gör mål via sin hand. Efter matchen sa han att det var ”Guds hand”, målvakten Shilton svarade att ”ska Gud vara med i spelet, då ska fan stå i mål!”

Vidare önskar jag lite regn i svampskogen men uppehåll vecka 33 då vi har sommarens kurs i filmskådespeleri. Det ska bli kul att åter hålla vår kurs i vackra Vårdinge och förhoppningsvis upptäcker deltagarna att de små uttrycken framför kameran oftast ger störst effekt. Släpp fram de små uttrycken.

Slutligen önskar jag er alla en fortsatt underbar sommar med just det som NI upplever som underbart. När ni sedan får frågan om vad ni gjorde i sommar kan ni med stolthet säga att ni tog vara på de små upplevelserna och studerade doftgranar i en Volvo 740.

Jag vill vara kock på lyxrestaurang

Jonas som Kate WinsletAtt hålla kurser i filmskådespeleri är oerhört roligt och stimulerande. Vi har precis påbörjat ännu en, och redan vid introduktionen första dagen infann sig en härlig energi. Vårens grupp är precis så där bra och dynamisk som den kan vara.

Som lärare är min största skräck att jag ska börja stagnera och luta mig tillbaka. Den ständiga process som finns hos adepterna ska även finnas hos oss lärare. Vi bör ständigt se utveckling, nyfikenhet och det nödvändiga i den gällande kontexten. Tyvärr finns så kallade utbildningar i branschen som lever på en form av apatisk rutin. Den pedagogiska kunskapen hamnar långt ner på prioriteringslistan medan girighet, luftslott och konkurrens hamnar högt upp. Jag och Hans ser inte andra som konkurrenter, snarare en komplettering till vår utbildning eller erbjudande om en helt annan produkt. Jag är övertygad om att branschen skulle vinna mer på samarbete än motarbete. Är inte grundmålet med att bedriva utbildning att adepterna ska växa och utvecklas?

883294_236155373254188_403856734_oEn kock på en lyxrestaurang strävar efter att laga så bra mat som möjligt och att gästerna skall vara nöjda. En lunchrestaurang har dessvärre kanske andra prioriteringar. Jag önskar att utbildningen ska vara som första alternativet. När jag möter förhoppningen, viljan och hungern i adepternas ögon blir jag imponerad och anar vad de vill ha; Ankleverfärserad vaktel med vindruvssky, balsamicoglacerad svartrot och pärllöksconfit. Alternativt, Smörstekt hummer med blomkålscreme, tryffelvinägrett, Calvisiuscaviar och hummerbisque. Jag inser att besvikelsen blir påtaglig om jag serverar en mosbricka baserad på pulvermos värmd i micron, kokt korv med 10% kötthalt, ketchup innehållandes 0 % tomat och en avslagen folköl i plastglas samt att gästen bör lämna serveringen så snabbt som möjligt.

behind the cameraPå min restaurang vill jag att gästerna ska få den tid de behöver. Jag vill inte spika upp en skylt med slogan: ”Ät så fort som möjligt på kortast tid och billigaste pris”. Jag vill med detta inte förringa alla som föredrar snabbmat framför vällagad kost, men jag ser dessvärre att utvecklingen gällande snabbmat handlar om just snabbhet och vällagad mat handlar om vällagad mat. Hur lyckas man då med att skapa den perfekta restaurangen? För mig är svaret givet; den blir aldrig perfekt. Det finns alltid något att förbättra. När den genialiske clownen Charlie Rivel hade fyllt 80 år arbetade han fortfarande på att kunna utvecklas och finna en förbättring i sin gestaltning. Jag tror på noggrannhet och tillförsikt i samspel mellan lärare och deltagare samt en vision om en ständig positiv utveckling.

I strävan efter den perfekta restaurangen och att inte lämna något åt slumpen har jag och Hans den här gången tagit hjälp av tre stycken gästlärare. Först ut var min gamle studiekamrat och kollega Fredrik Hiller. Därefter var det Lukas Loughran (förövrigt en oerhört duktig kock) som jag tror är den jag filmat mest med i flest filmer? Slutligen blir det ett kärt återbesök i form av Maria Bolme. Jag väntar med spänning på krogpatrullens betyg.

Smaklig måltid!

Vår nya studio

1920465_10153859876195716_502641666_n(1)Vi har haft fullt upp under de senaste månaderna. Ja, egentligen sedan ett år tillbaka.

I höstas spelade vi in vår långfilm, Like Me, en svensk-amerikansk samproduktion med Gudrun Giddings som producent.  Och sedan dess har vi arbetat med postproduktionen för den i LA.

Vi har samtidigt flyttat till nya lokaler, en stor studio vid Hötorget. Där sitter vi tillsammans med ett härligt gäng av kreativa människor!

Den nya studion är ett ställe att träffas, stödja och hjälpa varandra och att växa.

Vi kommer att hålla våra kurser där. Vi kommer att visa film där. Vi kommer att ha mingel och after work där. Och vi kommer att fortsätta att hjälpa till att göra reklamfilm, spelfilm, dokumentär, webbfilm, informationsfilm och musikvideos där.

Titta gärna förbi och säg hej!

Kurs i filmskådespeleri

HansochJonas_CUNu är det dags igen!

Vi kommer att hålla vår uppskattade kurs i filmskådespeleri. Det blev ett litet uppehåll i kursverksamheten under hösten eftersom vi var i full gång med vår långfilm, Like Me. Nu klipps den i LA och vi känner att vi gärna håller kursen i vår igen!

Den här gången har vi utökat kursen med 50%. Vi har också höjt priset, men bara med 15%. Och fram till 1:a februari så erbjuder vi 1000 kr rabatt, vilket är billigare än tidigare kurser.

IMG_0033Det är alltid lika roligt att hålla kursen, och feedbacken från tidigare kursdeltagare har varit överväldigande:

Kursen är fantastisk! Underbara engagerade lärare med mycket erfarenhet och engagemang samt kunskap. Lärorikt och oförglömligt.

Jag har lärt mig massa om både mig själv och generellt om film och skådespeleri.

Bland det roligaste jag gjort, och grymt till CV:t!!

Och här är några längre utvärderingar.

Kursen hålls i vår fina studio vid Hötorget i Stockholm. Alla som är intresserade av kursen är välkomna på ett öppet hus i studion den 19:e januari. Anmälning sker på kurssidan.

Välkommen!

Hans och Jonas

What kind of year has it been?

Dags att titta tillbaka på året som varit och vilket fantastiskt år! Och vilka fantastiska medarbetare, kunder, samarbetspartner och vänner!

Vi har gjort vår första långfilm, Like Me, en amerikansk-svensk samproduktion med Stockholm i centrum, producerad av den fantastiska Hollywood-producenten och goda vän Gudrun Giddings.

Postproduktionen på filmen pågår nu för fullt i LA.

Like Me

 

Jag och Jonas har hunnit med två mycket uppskattade kurser i filmskådespeleri, en här i Stockholm och en under en fantastiskt intensiv vecka på Vårdinge. Det kommer vi att göra om under våren och sommaren.

Cinemantrix kurs i filmskådespeleri

 

Vi har hunnit åka till Danmark, för att undervisa och för att filma en serie med reklamfilmer åt Marjatta, en folkhögskola söder om Köpenhamn.

Och vi hann åka till Cannes. Det var sjätte året vi var där och det är lika roligt och stimulerande varje gång. Och produktivt. Den här gången kom vi därifrån med grönt ljus för vår långfilm.

Cannes Film Festival 2013

 

Vi har också hunnit med att göra reklamfilm för MRF, AD Bildelar och Socialstyrelsen för att nämna några.

Reklamfilm MRF

 

Vi har hunnit göra ett antal musikvideos tillsammans med Leo Josefsson. Det är alltid lika roligt!

Och till slut som har vi flyttat in i en fantastisk studio vid Hötorget. Vi sitter där bland annat med reklambyrån Graphera och ett nätverk av intressanta företag. Mer om det snart!

“What kind of year has it been” är taget från Aaron Sorkin, en av mina favoritförfattare, som alltid döper det sista avsnittet i sina TV-serier till “What kind of day has it been”.

Gott nytt

Nu är det tid att minnas och se framåt

Jonas o renarnaFör mig har julen alltid varit en tid för reflektion över det gångna året och en tillförsikt och nyfikenhet inför framtiden. Att i stillhet summera året brukar bli till en glad bekräftelse över allt positivt som faktiskt har hänt. Året som gått kan vid första tanken verka obetydlig och tråkig, men vid närmare granskning är den fylld av kärlek och positiva händelser som innefattar både privatliv och det yrkesmässiga.

Året var fyllt av flera intressanta möten, ett par oförglömliga konserter, härliga utlandsresor, dagar med flocken i svampskogen, förkovring i teologi, ny adress och nya insikter. De senaste åren har av någon anledning blivit mer och mer lugna och harmoniska. Vissa kallar det trist och tråkigt, men tiden då jag repade fyra pjäser per dag och festade till sju på morgonen och i princip saknade sömn är ett minne blott. Visst krymper kontaktnät och umgänge då jag väljer att inte längre delta i det öppna rummet men mer om det i en kommande blogg.

En stor och minnesvärd händelse under året var vår lyckade och populära utbildning i filmskådespeleri. Två kurser blev det, en på våren och en intensivkurs på sommaren. Den sistnämnda hade vi i vackra Vårdinge. Det är en härlig känsla då man får bekräftat att man fyller ett tomrum i den Svenska konstnärliga utbildningen. Just nu planerar vi för 2014 års kurser och vi diskuterar hur vi kan utveckla innehållet, plats för inspelning och vilka gästlärare som kan tänkas delta.

När jag minns det övriga yrkesverksamma under året tänker jag spontant på att jag regisserade tre olika teateruppsättningar, undervisade i teater och drama, framförde en monolog om mitt eget liv, var skådespelare i ett flertal kortare produktioner, gjorde utbildningsteater och sist men inte minst min roll som Gunnar i Cinemantrix långfilm Like me.

Julhelgen är även en tid då jag minns de kollegor och vänner som gick bort under året. För en månad sedan lämnade Josef Harringer oss vid en ålder av 40 år. Hans bortgång får mig att återigen bli påmind om att ringa det där samtalet eller göra det där besöket som jag länge tänkt göra men som jag så ofta skjuter upp till ”morgondagen”.

Året som väntar ligger mer öppen än något annat år jag tidigare upplevt, vilket känns oerhört spännande och utmanade. Ett blankt papper som ska fyllas och levas!

Jag fyller nu 40 år och är faktiskt helt tillfreds med det. Jag kan dock erkänna att Lev Trotskij hade rätt då han sa att ”ålderdom är det mest oväntade av allt det som drabbar en människa”.

Jag önskar er alla, både vänner, bekanta och främlingar ett underbart nytt och fridfullt år!

God Jul

God jul önskar vi med Will Ferrell som berättar om svenska jultraditioner och sjunger “Helan går”.

Will Ferrell har varit verkligen satsat hårt på att marknadsföra “Anchorman 2″. Han har varit runt om i världen och gjort reklam för den. Och nyligen var han på The Jonathan Ross Show och berättade om hur man firar jul i Sverige. Han vet lite om det eftersom hans fru är svenska. Men han har inte riktigt koll på allt.

God jul!

 

 

Tidigare blogginlägg:

Will Ferrell gör rolig reklamfilm för amerikanska presidentvalet.

Volvo förklarar reklamfilmen

För några veckor sedan släppte Volvo en reklamfilm där Jean-Claude van Damme gör en split mellan två lastbilar som kör baklänges. Man kan ju fråga sig hur de gjorde filmen och om de använde några trick. Det ser i alla fall lite för bra ut för att vara sant.

Här är i alla fall Volvos förklaring av filmen:

Här är filmen som nu har setts av över 50 miljoner tittare på bara några veckor. Det blir antagligen en av de mest sedda reklamfilmerna 2013. Oavsett hur den är gjord så är det en verklig bedrift!

Tricken bakom reklamfilmerna

I förra blogginlägget visade jag Volvos reklamfilm med Jean-Claude Van Damme och vilka trick de använde.

Här är en annan mycket populär reklamfilm just nu som ser lite för bra ut för att vara sann.

Utan att skrolla ner, hur tror du att de gjorde det?

 

För den här filmen så låtsas inte reklamfilmarna att de gjort det på riktigt. Det finns en bakomfilm som visar hur det gjordes.

 

Det ser ut som baskettstjärnorna spelades in en och en mot greenscreen. Men man vill gärna tro att det gjordes på riktigt. Det är därför som den här filmen och Volvos reklamfilm med Van Damme fått närmare 10 miljoner views på YouTube på bara några dar.

Tricket bakom Volvos reklamfilm

Det här är en av de mest populära reklamfilmerna just nu. Och den är verkligen välgjord. Tjusningen är att vill tro att det verkligen är på riktigt.

Utan att skrolla ner, hur tror du att de gjorde det?

Enligt Volvo så gjorde de det genom att koppla säkerhetslinor till Van Damme så att han inte skulle kunna falla. Och att de repeterade i tre dar. Vi får väl se om det läcker ut mer information kring hur filmen gjordes. Det finns ju en massa olika tricks som de skulle kunna ha använt, som att t.ex. filma baklänges, mot en greenscreen etc.

Här är en annan mycket populär reklamfilm just nu som ser lite för bra ut för att vara sann.

Ett återfall och en nytändning

PortJonasI min förra blogg/krönika belyste jag problematiken om att tacka ja eller inte tacka ja till projekt. Hur vet man vilket projekt som är bäst i rådande kontext? Det finns vissa givna ja, och ett av dem är det sociala och arbeta med trygga kollegor. Ett exempel för mig är Conny Andersson. Jag och Conny var ett radarpar både på scen och privat i många år och utvecklade något som kan gå under namnet ”underbar arbetsmetod”. Saknaden blev onekligen stor då Conny valde att byta yrkesbana. Jag fann mig dock och har sedan dess haft underbara projekt och arbetat med nya härliga kollegor.

Men under den senaste tiden har jag saknat lust och drivkraft till skådespeleri. Detta fick dock en vändning under Cinemantrix inspelning av långfilmen ”Like me”. Den perfekta situationen med underbara gamla kollegor; Hans Montelius på regi, Mats Ardström som fotograf, Teodor Kourkoulis på ljud och Lukas Loughran som medspelare fick mig att vakna. Dessutom var även Conny med. Han gjorde ett återfall i branschen, ett återfall som fick mig till en nytändning. Inspelningen planterade ett frö hos mig som utvecklades till flera tankar om framtiden.

Jag borde kanske stränga gitarren och skriva låtar igen, sätta upp den där pjäsen som samlar damm i bokhyllan eller ta ett år med den hemliga agendan i Prag?…

Här kommer en hälsning från Conny Andersson:

PortConnyJag tycker om återfall.

Jag tycker inte om alla återfall.

Jag tycker om lyckade återfall.

I somras hade jag ett fantastiskt återfall när jag återvände till Lerbäcks teater.

Tidigare i höst upplevde jag ett synnerligen lyckat återfall när jag medverkade i Hans senaste filmprojekt.

När man blir glad redan när man blir tillfrågad om ett återfall, när återfallet inkluderar ens forna kollegor & t.o.m. goda vänner, då vet man att återfallet har goda förutsättningar.

När man dessutom blir behandlad med tillbörlig respekt, omges av professionella medarbetare och ledordet är glädje, då är man i hamn!

 

Tack Jonas & Hans för återfallet! /Conny

På manuskonvent med Linda Seger

Jag har just varit på Filmregion Stockholm Mälardalens manuskonvent. De anordnar dessa manuskonvent vart annat år och c:a 200 manusförfattare från hela landet brukar komma. Det borde finnas fler sådana här event i Sverige!

Linda_SegerFörrförra året föreläste Steve Kaplan om komedi. I år föreläste manusgurun Linda Seger om hur man skapar intressanta karaktärer. Hon är en av de manusgurus som man ska ha läst, tillsammans med Robert McKee, Christopher Vogler, Syd Field och min mentor Lew Hunter. Hon sa många intressanta och tankeväckande saker. Det mesta kan man läsa i hennes böcker Making a Good Script Great och Creating Unforgetable Characters som jag verkligen kan rekommendera.

På den avslutande frågestunden sa hon nåt som inte står i böckerna. På en fråga om varför det görs så många amerikanska remakes på internationella filmer så sa hon ”I don’t like to read a movie.” Med det uttrycker hon det som många amerikaner känner, nämligen att de inte tycker om textade filmer. På gott eller ont så har filmer på engelska en stor fördel framför filmer på andra språk. Hon sa också att man i amerikanska filmer i allmänhet är bättre på att berätta historier än i europeiska filmer. Möjligen har det att göra med att man har en annan tradition av att lära ut dramaturgi, manusutveckling och kreativt skrivande. Att anordna fler manuskonvent skulle kunna vara ett sätt att komma ikapp.

Att tacka ja eller inte tacka ja

1376330_10202006513157389_968751283_nAtt veta vilka projekt man bör tacka ja eller nej till kan ofta vara ett gissel som regissör och skådespelare. Det är inte enbart lust som avgör beslutet, även kontext, ersättning, tid och framtid spelar en viktig roll.

Jag minns en kollega som på 90-talet satt på Kvarnen och propagerade för att det var bättre att tacka nej till jobb, för då var man ju tillgänglig om drömjobbet skulle komma. Själv hävdade jag att alla jobb leder till andra jobb och att man bör bejaka varje situation. Detta är något jag fortfarande står fast vid, men det paradoxala är att jag numera sällan anammar det själv.

Detta är intressant och vi är många som när vi var 20 hoppade på majoriteten av de erbjudande som kom, men när vi nu är runt 40 tackar nej till majoriteten av erbjudanden. Varför det är så vet jag inte. Är vi som är 40 mer bekväma och lata eller värderar vi andra saker i livet som viktigare? Varför är/var vissa jobb intressanta när man var 20 men inte när man är 40? Och nu menar jag inte enbart jobb som bygger på att spela och sjunga för fri sprit och geléhallon, utan även välbetalda teater och filmroller.

Balansgången om huruvida ett nej eller ett ja är rätt beslut i den aktuella frågan är som sagt svårt i branschen. Att tacka nej kan få bestående konsekvenser, finns otaliga exempel på skådespelare som tackat nej till ett projekt och sedan blivit ”svartlistade” från den aktuelle arbetsgivaren. Detta gäller även de som tackat ja till något som visade sig bli en katastrof, ett fiasko. En dålig roll i ett dåligt sammanhang får lätt ditt varumärke att sjunka. Men samtidigt kan ett dåligt sammanhang öppna dörrar till något annat, man marknadsför sig själv helt enkelt.

1390544_10202006516917483_435987082_nEn klassiker i ”ja och nej” frågan är att efter en tid av arbetstorka och tyst mobil dyker flera jobb upp samtidigt. Glädjen äts lätt upp av beslutsångest och man fylls  av optimism för att man ska hinna med allt, att dygnet har fler timmar än den har. Hur och vad ska man välja? Något jag håller som viktigt är att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. Har man tagit fan i båten, får man ro honom i land helt enkelt.

Att recensenter, publik och jag själv inte alltid delar samma åsikt om vad som är god underhållning kan också skapa förvirring. Har ett antal gånger upplevt att den pjäs och roll jag tackat nej till blivit hyllad av både tidningar och publik. Naturligtvis kan man inte veta om den fått samma hyllningar om undertecknat medverkat, men i alla fall.

Jag tror det viktigaste är att helt enkelt fatta ett beslut, ja eller nej, och sedan respektera sig själv för det beslut man fattade.

Vad som hände med min kollega som varje kväll satt passiv på Kvarnen och hävdade att ett nej snart öppnar dörrar för en succé vet jag inte. Jag önskar han fann och finner sina mål.

Jag avslutar med några ord från Alf Henriksson:

”Hade jag fått vad jag aldrig fick så hade det gått som det aldrig gick.
Hade jag mött den jag aldrig mötte och hade jag skött vad jag aldrig skötte
och hade jag känt vad jag aldrig kände hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.
Ja, hade jag gått dit jag aldrig går så hade jag stått där jag inte står.”

Filmvecka i Vårdinge

För nästan exakt ett år sedan påbörjade jag och Hans två nya projekt. Det ena och drivande var en utbildning i filmskådespeleri. Vi förde flera långa samtal gällande utbildning för skådespelare i filmskådespeleri och insåg ganska snabbt att något saknades i Sverige. Vi beslöt oss helt enkelt för att starta en egen utbildning i filmskådespeleri, vilket visade sig vara ett klokt beslut. Första kursen vi hade blev oerhört uppskattad och vi började genast planera för en intensivkurs till sommaren…

Vi valde att ha sommarens kurs i underbara Vårdinge utanför Gnesta.

Photo 2013-08-09 07 44 03Kursen blev minst sagt intensiv och var fullspäckad med teori, praktik och många skratt.

Deltagarna var utvalda för att gruppen skulle bli så dynamisk som möjligt. Åldern var mellan 18 och 49 år och deras erfarenhet skiftade vilket var oerhört berikande. Eftersom skådespeleri handlar om livet så lär vi av varandra hela tiden, och den yngre och till synes oerfarne kan öppna oanade dörrar hos den äldre och erfarne skådespelaren.

 

2013-08-07 18.24.23Under veckan fick vi även besök av ett par gästlärare. En av dem var Chatarina Larsson, enligt mig en av Sveriges bästa skådespelare. Första gången jag träffade Chatarina var på Teaterhögskolan i Stockholm för 20 år sedan. Hennes far Egon Larsson träffade jag dock redan som barn, men då genom TV-rutan. Maria Bolme som var en uppskattad gästlärare vid förra kursen var med även under sommaren och förde samtal om allt från Casting till inspelning.

Många bilder dyker upp i mitt huvud när jag ska summera veckan på Vårdinge: Den biodynamiska lunchen, min försiktighet och rädsla för ormar, Sara Larssons populära lektion i stunt, gårdsbutikens äppelmust, Andreas Engströms underbara grillning, jag och Tobias Nirs gemensamma musikintresse och Hans relation till områdets fästingar. Sedan är jag oerhört imponerad över deltagarnas vilja, målmedvetenhet och entusiasm. Jag är övertygad om att flera av dem kommer att låta höra tala om sig framöver.

Jag tror att en av de berikande sakerna i undervisningen är att jag och Hans kompletterar varandra i regi och skådespeleri. Vi är ständigt lyhörda och respekterar varandras åsikter och vill ge adepterna så många redskap som möjligt. Nu har vi gjort två kurser och jag är övertygad om att det blir fler.

Det andra projektet vi påbörjade för ett år sedan är det ni tar del av nu. Nämligen bloggen….

En OS-hjälte simmar förbi

jonas_pluraJag och min hund Plura åker så ofta vi kan till stugan i Värmland. En bättre plats för arbete och hundliv finns inte. Plura springer fritt, badar och tror sig ha full koll på en retfull räv och en skygg bäver. Jag tar mig an dramatisering, planering av kurs, manusläsning, och andra kommande projekt. Kan dock erkänna att även denna plats, likt Stockholm har sina störande moment när det gäller fokusering på arbete. Kantareller bör plockas, rabarbersaft ska kokas och sportkanalen på radio sänder avgörande matcher som jag inte vill missa.

Man ser knappt några människor men i dag hände något utöver det vanliga. Utanför mitt fönster kom plötsligt en flerfaldig guldmedaljör från Paralympiska spelen och simmade förbi. Anders Olsson gör enligt honom själv sitt livs viktigaste utmaning. En utmaning till förmån för funktionshindrade personer och dess möjlighet att uppleva att ”ingenting är omöjligt”!

jarnmannen_tv4Anders: ”Bidra med 10:-/meter i min utmaning att simma nedströms Klarälvens kalla vatten för att hjälpa mig förverkliga min dröm att ”Ge något tillbaka” utifrån det liv och idrottskarriär jag har fått uppleva. Hur långt tvingar ni mig att simma? Anders ”järnmannen” Olsson.

När han kommer fram till Karlstad har han simmat 30 mil på Klarälven och kommer vara den första människan att slussas i Karlstads sluss.

När jag såg honom simma förbi var det som en påminnelse om att vår största fiende när det gäller att kunna nå våra mål är vi själva. Allt för ofta ser vi hindren och inte möjligheterna. Detta inte sagt att alla kan vinna OS-guld i simning eller en Oscar som bästa skådespelare, men möjligheten finns. Men det som kommer först och påverkar möjligheten är viljan. Många gånger tror vi oss vilja någonting men viljan kan vara baserad på vad andra anser att vi borde vilja. Du kanske innerst inne inte vill ha den där karriären som du strävar efter!?

När jag arbetade med Gino Samil och jag sa att jag inte kunde göra vissa obehagliga akrobatiska inslag svarade han: ”Det heter inte –jag kan inte- det heter – jag vill inte”.

Om en vecka beger vi oss av till Vårdinge för vår intensivkurs i filmskådespeleri. Jag och Hans är oerhört laddade och det ska bli spännande att utforska viljan och lusten till skådespeleri hos deltagarna. En simmande man utanför mitt fönster gav mig tanken att om bara viljan finns bör väl inget vara omöjligt?

Betraktelser från ett tågfönster

Jonas_tagAtt resa ensam på tåg har för mig alltid varit en befriande känsla, rent av en kontemplation. Eftersom teatern varit en central del av mitt liv så är det även där som fokus varit när jag stirrat ut genom SJ:s fönster. Ett fönster som har en fantastisk scenografi; naturen växlar färg, himlen gestaltar gudomliga motiv med hjälp av molnen och allt är ständigt i förändring.

Allt började då jag som ung teaterelev veckopendlade mellan Karlstad och Örebro. Minns att jag satt där som 16 åring och ansåg att Ibsen var mer intressant än Strindberg och att den sistnämnda var en överskattad mansgris. Den åsikten ändrades emellertid ganska snabbt, och jag måste erkänna August som ett språkligt geni. Inget lämnas åt slumpen och varje skiljetecken har en stark betydelse i dramat. Som skådespelare har jag haft förmånen att arbeta med hans texter, jag har gestaltat honom i reklamfilm för Expressen och nu i sommar regisserar jag hans pjäs ”Den starkare” med premiär 17/8.

När jag tidigare i sommar tog tåget ner till Strömstad för att regissera en familjeföreställning gjorde jag det med en underlig känsla. Under det att den svenska sommaren fladdrade förbi utanför fönstret och jag smaskade på SJ:s beryktade räkmacka funderade jag på vilken ensemble jag skulle få möta. Det var en märklig upplevelse att förbereda sitt arbete utan att veta vilka som var skådespelare, hur scenen såg ut eller vilken teknik vi hade att tillgå. Jag tog en räka till, lutade mig tillbaka i stolen och bestämde mig för att lita på min erfarenhet. Allt gick bra med en intensiv period av rep och ett gott samarbete med Svenska Stuntgruppen. Tack, Seth Ericson!

Min längsta tågresa var den då jag reste från Stockholm till Prag. Jag delade sovkupé med tre unga norska tjejer, som i efterhand avslöjade att de tyckte jag verkade skum. Spiken i kistan kom då jag av ren trevlighet frågade om dom var sugna på lite bärs. De blev vita i ansiktet och skakade kraftigt på sina huvuden. För er som vet att bärs betyder bajs på norska förstår tjejernas panik då jag tillägger att jag tycker det är trevligt och gott med lite bärs när man reser. De försökte byta kupé utan lyckat resultat. Den slovakiske konduktören sålde egen medhavd alkohol och tjejerna började så smått förstå den svenska betydelsen av bärs. Under min tid i Prag lärde jag känna norskorna ganska väl och vi kunde skratta gott åt missförståndet på tåget.

Ja, mycket har hänt på mina tågresor och många tankar och projekt har skapats. Just nu reser jag mellan förberedelserna inför sommarens kurs i filmskådespeleri i Stockholm och svampskogen i Värmland. Jag och Hans är nöjda med kursens upplägg och i dagarna blev det även klart att Maria Bolme dyker upp som gästföreläsare.

Mina tankar och reflektioner har aldrig varit baserat på drömmar om framtiden utan snarare på tiden här och nu. Drömmar och planer sträcker sig som längst till nästa produktion och jag tror att det är därför jag älskar tåg. Själva resan blir dröm och framtid för mig. Bara det faktum att jag förflyttas innebär ju att jag går vidare i livet men ändå lever här och nu…

Cannes på 7 sekunder

Här kan följa oss på vår resa till Cannes Filmfestival i små korta 7-sekundersfilmer. De är tagna med Vine på iPhone, en rolig app, ett sorts twitter för film. Den är minst sagt beroendeframkallande.

Stockholm-Arlanda

Läser manus på planet

Planet landar i Nice

Vår lägenhet i Cannes

Cannes Film Market – där filmer köps och säljs

En av många fester och cocktails – Swedish party at Swedish Pavillion

Middag – Seafood platter på Café de Turin

Ytterligare en fest på Swedish Pavillion – Scandinavian party

Och så förstås mycket Facebook

Från Saltis och spex till Cannes

Hans är nu på filmfestivalen i Cannes och jag tror att det är som ett vårtecken för honom. Hur många gånger har du varit där Hans?

Jag var nyligen och tittade på årets Handelsspex, en spextradition som länge har varit ett vårtecken för mig. Skillnaden från tidigare år är att jag inte nu är regissör för spexet.

Jag och några gamla spexvänner valde att först ta ett glas på Grand. Vi möts av en extremt trött och oengagerad personal. Möjligen var de trötta efter Bruce Springsteens besök och kanske ville Little Steven (för övrigt en briljant skådespelare i bl.a. Sopranos) pröva alla diverse inlagda sillar som finns och de snapsar som kan tänkas passa till respektive rå fiskbit. Men det ska väl inte gå ut över oss….

När vi sedan såg spexet blev jag glad. Mitt gamla spexblod började pulsera lite extra och tankarna började strila om att jag kanske vill regissera spex ännu en gång.

Jag glömmer lätt och ofta alla roliga och udda jobb jag gjort och gör i branschen. När jag fick höra av min sjukgymnast att jag hade ett spännande och roligt jobb stannade jag först upp i tanken. Drev hon med mig? När jag sedan konkret gick igenom hur mitt arbetsläge ser ut just nu blev jag glad och tacksam. Vilken variation, inte en dag som är lik den andra. Skriver en familjeföreställning som jag sedan ska regissera i Strömstad, regisserar ”Den starkare” på café Lyran, spelar barnteater i Saltsjöbaden, gestaltar Wallenberg i ett 100 års jubileum och agerar patient i utbildningsteater med fokus på rök och alkoholproblem. Dessutom planerar vi med all kraft och glädje inför sommarens intensivkurs i filmskådespeleri. Jag inser att jag gör mer än vad jag tror, och mår bättre än jag vet.

Vi bör nog alla stanna upp ibland och reflektera över hur vi verkligen har det, och detta på både gott och ont. Av någon märklig anledning har vi människor en benägenhet att lättare se hindren och det mörka än möjligheterna och det ljusa.

Medan jag spelar barnteater i Saltsjöbaden minglar Hans med världsstjärnor i Cannes. Cinemantrix finns överallt….

Femte året i Cannes

Scandinavian Terrace, Cannes Film Festival

Scandinavian Terrace, Cannes Film Festival

Första året jag åkte till Cannes var jag ganska bortkommen. Jag visste inte vart jag skulle gå och vad man skulle göra. Det var roligt men det tog lite tid att komma in i festivalen. I år är det femte året vi åker dit och nu går det bättre. Jag har mina standardställen där jag brukar hänga – Scandinavian Terrace, Grand Hotel och The Swedish Pavillion, bl.a. Man vet också vilka restauranger som är bra, jättebra och vilka som är turistfällor. Jag har också lärt mig att om man letar lägenhet redan i november så kan man få riktigt bra boende till en överkomlig kostnad.

I år är vi tre som åker. Det är Alexandra Chalupa, som bl.a. vunnit en massa priser för sin roll i vår film Leka med dockor och Emelie Beckius som gått på vår kurs i filmskådespeleri och som är producent och säljare för webbfilm och reklamfilm på Cinemantrix. Nästa år hyr vi ett hus för 20 pers och då tar vi med oss alla som vill följa med!

Mitt brev till Oscars-kommittén

Jag blev nyligen ombedd att skriva ett brev till Oscars-kommittén. Det är Naperville Independent Film Festival som vill certifieras sig som en Oscars-kvalificerande film festival. Bara de absolut största och bästa festivalerna är Oscars-kvalificerande. Det är bara om man vinner pris för bästa kortfilm vid en sådan festival som man kan bli nominerad för en Oscar. Vi har varit nominerade till bästa kortfilm vid fyra Oscars-kvalificerande filmfestivaler men vi har aldrig vunnit. Vi har dock vunnit tre priser vid Naperville Independent Film Festival. De går nu igenom processen att bli Oscars-kvalificerande. Och vi håller tummarna.

Här är brevet jag skrev till Oscars-kommittén:

 

We have had the honor of having our films screen at the Naperville Independent Film Festival almost since it started. We have noticed how the festival has grown and given us a lot of good exposure for our films.

Reaching a large audience and getting good feedback on our films are the main reasons for us to send our films to film festivals. Our films have screened at over 200 film festivals and won over 40 awards. They have also been nominated for awards at several Oscar qualifying film festivals.

It is interesting to see that certain festival gives the films an extra push and gets the films into more festivals. The Naperville Independent Film Festival is one of those festivals that have meant a lot for the festival life of our films.

For instance, after our film An Affair with Dolls and the actress Alexandra Chalupa was awarded three awards at the Naperville Independent film festival in 2011, it went on to screen at over 40 film festivals and won twelve more awards. It has also been shown on PBS.

Over the years, we’ve have been nominated for awards at the festival and our film The Man with all the Marbles has subsequently also screened at 50 festivals and won many awards.

It seems like the reputation and the boost from screening at the Naperville Film Festival has grown with each year and we are very grateful for the great reception our films have gotten at the festival. And we hope that we can continue to produce films that are worthy to screen at the festival.

Sincerely,

Hans Montelius

Noll koll, Spiken i kistan och Wallenberg

Jonas Larsson på Lerbäcks TeaterFörra veckan besökte jag Lerbäcks Teater och såg deras senaste fars ”Spiken i kistan”. Jag var där med ensemblen som jag regisserar i farsen ”Noll koll”, även den skriven av Johan Gille och Peter Nyström från Lerbäcks Teater.

Jag är oerhört imponerad över att de alltid levererar genomarbetade och genomtänkta manus. Varken roll, replik eller komisk kontext lämnas åt slumpen och jag vill påstå att Gille/Nyström är de främsta i dagens Sverige på att skriva fars.

När jag som skådespelare har arbetat med Lerbäcks Teater imponeras jag över att man prioriterar spelglädjen, lusten till texten, publiken och medskådespelarna. Kontrasten för mig är när jag varit i teatersammanhang där ångesten är påtaglig och klaustrofobin ett faktum. Ett dystert sammanhang där man som skådespelare lätt rycks med i ett märkligt navelskåderi som föder en egendomlig tro på att skådespelarna är viktigare än publiken. Detta är man gladeligen befriad från på Lerbäcks Teater.

Stockholmspremiären på ”Noll koll” blir den 30:e oktober i den nya lokalen Kulturfyren på Skeppsholmen. Men före dess ska jag bl.a. regissera Anna Tersmeden och Åsa Älmeby Thorne i ”Den starkare”, skriva och regissera sommarteater i Daftö och spela Knut Wallenberg i Saltsjöbaden.

Dessutom ser jag fram emot intensivkursen i filmskådespeleri som jag och Hans Montelius leder i sommar på Vårdinge. För er som är intresserade anmäl er här.

Teaser

Hans MonteliusIdag tänker jag vara lite mystisk. Jag tänker droppa lite ledtrådar till saker som kommer att hända under de närmaste veckorna. Jag har bland annat blivit ombedd att skriva ett brev till Oscars-kommittén. Det känns stort. Jag hade en lärare på filmskolan i USA som satt i kommittén. Jag insåg först långt senare hur stort det var. Han har inget att göra med brevet som jag blivit ombedd att skicka. Men han är ursprunget till nästa stora sak som händer. I hans kurs gjorde jag nämligen en kortfilm. Den har nu utvecklats till Cinemantrix nästa film som vi kommer att släppa om några veckor.

Nu är det slut på ledtrådar. Mer konkret info kommer snart!

Vi sticker från stan

Vincent intro med Hans

Hans Montelius filmar Vincent Saldell, en av deltagarna i våren kurs i filmskådespeleri.

Vårens kurs i filmskådespeleri är till ända och förberedelserna inför sommarens intensivkurs i Vårdinge är i full gång.

Kursen var en lyckad erfarenhet och vi har märkt att den fyller ett tomrum inom skådespelarutbildningen i Sverige. Trots att flera av deltagarna hade gått andra kurser i filmskådespeleri ansåg de vår kurs som oerhört berikande, vilket gör mig stolt och glad. Deltagarna blev en positiv bekantskap med deras energi, entusiasm och lyhördhet. Jag är övertygad om att vi kommer att mötas igen i film- och teaterbranschen. Vi kan även konstatera att det blev en bra balans mellan teori, praktik och gästföreläsare.

Det var härligt när vi tittade på resultatet av det vi filmat och såg skådespelarnas positiva utveckling, att du exempelvis i en roll kan bli större om du visar mindre.

Sara Jussi - scen 1

Sara Jussi i en scen

Jag ser med glädje fram emot sommarens kurs, och är övertygad om att den kommer att bli stimulerande, rolig och lärorik för både oss ledare och deltagare. Det kommer att bli en intensiv vecka med film men kanske även möjlighet till en stunds kontemplation i den vackra naturen.

Varje gång jag regisserar en teaterföreställning försöker jag att i största mån lägga några dagar av repetitionen långt ifrån stadens stressande krav och lockelser. Hur det än är så händer något i arbetsprocessen när inga barn ska lämnas och hämtas på dagis, inga bussar ska passas och inga andra yttre krav som får oss att önska vårt dygn hade flera timmar.

När vi gjorde långfilmen ”Syner” bosatte vi oss i ett stort ödsligt hus på landet. Omvärlden försvann och man kunde på ett stimulerande sätt närma sig sin roll, och teamet blev starkt sammansvetsat. Jag kan således rekommendera alla teater- och filmmakare att göra detsamma. Själv kommer jag i sommar tillsammans med Hans leda vår kurs i filmskådespeleri en vecka i Vårdinge.

vårdingevy

Vy över Vårdinge, där vi kommer att hålla sommarens kurs i filmskådespeleri

 

Reklamfilm mockumentary

Här är en riktigt bra och rolig reklamfilm för Oreo cookies. Den är gjord som en kort dokumentär eller informationsfilm för Carnegie-Mellon Robotics, en mockumentary helt enkelt. Roboten påminner lite om HAL i Stanley Kubricks 2001. Väldigt välgjord. Man får verkligen känslan av att det är en riktig informationsfilm. Och dessutom är den rolig.

 

Webb TV-kriget är här

I USA har man kunnat titta på TV via webben sedan länge. Och Sverige låg länge efter. Men i höstas beslöt sig alla de stora aktörerna för att kasta sig in på den svenska och nordiska marknaden. Man kan nu se alla SvTs och TV4s program via webben. HBO etablerade sig på webben i höstas med hela sitt utbud. Och en av de stora amerikanska aktörerna, Netflix lanserade sitt utbud samtidigt. Sedan dess har ett antal mindre aktörer också slagit sig fram på den här exploderande marknaden.

Vi har länge pratat om att webben kommer att ta över från TV:n som distributionsmedium. Vi håller bl.a. ett populärt YouTube-seminarium, Om du inte finns på YouTube så finns du inte. TV:n kanske ännu inte är helt död, men det är idag många som inte alls tittar på TV, utan ser alla sina TV-program via webben. Och Radiotjänst verkar ha tagit fasta på det eftersom de nu tar ut licensavgift för TV bara man äger en iphone.

Som produktionsbolag för rörliga bilder så har vi också märkt att mer och mer av vad vi gör är för webben. Det finns många speciella krav som ställs på webbfilm, men också många nya spännande möjligheter, som t.ex. annorlunda format, integration med sociala medier och interaktivitet. Och nu när webb TV-kriget är här så kommer bara den här utvecklingen att accelerera.

En dejt på Mosebacke

Under vintern gjorde jag ett gästinhopp i Nathalie Söderqvist och Paulinne Arpis fantastiska krogshow 35+ (det är för sent att dö ung) på Mosebacke. Detta lilla inhopp gjordes som ett förinspelat filmklipp. Regissör var Mikael Berg som jag lärde känna för 20 år sedan och som jag faktiskt regisserade 1998 på denna nu aktuella scen. 35+ är en intelligent, innerlig och rolig krogshow som jag verkligen kan rekommendera till alla.

Filminslaget går under namnet ”Psykologen” – Ett av flera filmade sketchinslag i föreställningen som handlar om katastrofala dejter, förmodade frierier och vindrypande bekännelser. Nypremiär på Mosebacke Etablissement september 2013.

Ett glädjande Grammispris

Under mina år som regissör för Handelshögskolans spex träffade jag flera studenter som var osäkra på varför de läste på Handels. En av dem var Christian Larson, en enormt målmedveten och lyhörd adept som nu har en helt ny karriär och som i förra veckan tog emot en Grammis.

Det var många som på Handels innerst inne vill göra något annat och jag gjorde allt för att de skulle våga släppa tryggheten och kanske kraven från föräldrarna och göra det de verkligen ville göra. Det handlade inte enbart om showbiz utan även om studenter som helst såg sin framtid inom alla möjliga yrkesområden såsom djurvård och trädgård. Jag har självklart stor respekt för dem som brinner för sina studier på Handels och som ser sin framtid inom utbildningens ramar. Mina tankar går till dem som vill men inte vågar, inte får, eller inte kan bryta den inslagna vägen.

Att våga ha tillit till sina drömmar är en svår konst, en konst som kan ta hårt på det emotionella.

Men det räcker inte enbart med begåvning och vilja för att lyckas, det krävs hårt arbete och mental styrka. Christian var noggrann, ambitiös, lyhörd, nyfiken och lämnade ingenting åt slumpen. Vi arbetade tillsammans i fyra spex, och vid jubileumsspexet på Oscarsteatern tog vi upp ämnet om egna val genom citatet som står skrivet vid entrén till Uppsala universitet. ”Tänka fritt är stort, 
men tänka rätt är större”. Att dessa rader fortfarande står kvar, med syftet att ”tänka som ni blir tillsagda” är märkligt. Karaktären i spexet ville förverkliga sig genom något konstnärligt, hans far muttrade; ”fritt”, sonen säger då att han trots det valde Handels och fadern svarar gladeligen ”rätt”.

Christian vågade följa sitt inre och hans nya karriär har gått fort. Sedan han hoppade av Handels har han arbetat med Britney Spears, Lady Gaga, Beyoncé, Take One, Kylie, Duran Duran, Billy Christal och Swedish House Mafia. Det började med att han träffade Jonas Åkerlund som behövde hjälp med en filmklippning. Han började som klippare och blev snabbt 2:nd unit diretor.

Men att följa sitt innersta är lättare sagt än gjort. Det är inte alltid som förutsättningarna finns och det är inte alltid man vet själv vad man innerst inne vill. Jag har personligen vid flertal tillfällen stannat upp och frågat mig själv om jag verkligen gör det jag verkligen vill. Svaret blir ofta en aning ambivalent och mitt inre går i polemik med sig själv.

Jag är stolt och glad över att Christian följde sin dröm och att det går så bra. Han bevisar att det går att bryta den inslagna vägen.

Jag avslutar med att citera Berhard Shaw:

”De människor som lyckas är de som alltid letar efter möjligheterna. Skulle de inte hitta dem skapar de dem”.

Silverpilen: Förberedelser

I kväll spelas Silverpilen. Silverpilen är en skräckföreställning som spelas i en tunnelbanevagn på SL:s museum. Cinemantrix har gjort filminslag.

Och vi filmade lite under repetitionsarbetet.

Regissören Jonas Larsson instruerar skådespelarna.

 

 

Ett genomdrag av föreställningen, med film i taket.

 

 

Och hur känner alla det inför föreställningen?

 

Här kan ni se mer film bakom kulisserna.

Skriv inte såna slut

Man vill att slutet på ett filmmanus ska vara tillfredsställande. Man vill att hjälten ska bemästra alla motstånd och svårigheter. Eller misslyckas om det är en tragedi. Eller ett få bitterljuvt slut där hjälten vinner vissa strider men förlorar andra, som i ett komplext drama.

Vad man inte vill ha är att huvudpersonen blir räddad av en oemotståndlig kraft som kunde ha räddat hjälten redan i början av filmen. I filmens värld kallas en sådan kraft för deus ex machina (Gud från maskin). Det kommer från det antika Grekland där pjäsförfattarna ofta placerade hjälten i så svåra situationer att manusförfattarna själva inte visste hur de skulle lösa det. Så istället för att komma på en lösning så skickade de bara ner en gud på scen med hjälp av en maskin. Guden löste sedan alla problem.

Gör inte så!

När man ser en film med ett deus ex machina-slut så känner man sig lurad. Varför satt jag och tittade på den här filmen i två timmar (eller i fyra timmar för en pjäs) om problemen kan lösas så lätt? Bara för att manusförfattaren var lat?

Deus ex machina-slut hittar man vanligtvis bara i B-filmer, men de smyger sig ibland in i “stora” filmer också. Örnarna i Sagan om Ringen och i Bilbo är exempel på det. När allt tycks förlorat, så flyger bara örnarna in och fixar allt. Eller nästan allt. En stor del av kampen är redan avklarad men slutet är fortfarande ovisst. Varför kunde inte örnarna ha plockat upp Frodo i början av filmen och flygit honom till mount Doom?

Vad det gäller Sagan om Ringen så är det inte Peter Jackson, Philippa Boyens och Fran Walshs fel. Det var J.R.R Tolkien som skrev slutet så. Han kanske var trött efter att ha skrivit tusentals sidor och han kanske bara ville avsluta och börja med nåt annat. Han kanske trodde att ingen skulle märka det. Och han hade nog rätt. Det det betyder inte att du kan göra så! Deus ex machina förstör vanligtvis hela filmen. Om du har försatt din huvudperson i en situation som du inte kan lösa, försök igen! Skicka inte in en gud, eller örnar.

Även Shakespeare kunde filmskådespeleri

” Å, det skär mig i hjärtat att höra en bullerbasius med stor peruk men utan hjärna slita en lidelse i stycken, ja i trasor, för att spräcka örhinnorna på publiken, som i regel inte kan uppskatta annat än obegripliga pantomimer och oväsen…. Och håll alltid i minnet att ni inte överskrider en naturlig måtta; ty varje överdrift strider mot skådespelarkonstens syften, som ända från början varit alltjämt är att hålla upp liksom en spegel för naturen.”

(Hamlets tal till skådespelarna.)

Ja, Shakespeares ord kan verkligen appliceras till dagens filmkonst. Hamlets tal ligger verkligen före sin tid.

Det som fascinerar mig med filmskådespeleri kontra den traditionella teatern är den omedelbara närvaron som finns i film, och att inte sträva efter att ”prestera”. Vi skådespelare har en förmåga att omedvetet använda magstödet, tydligt kroppspråk och en välutvecklad plastik för att nå vår publik. När det gäller film handlar det om närvaro, känna sig bekväm med kameran och verkligen vara äkta. En oerfaren skådespelare kan faktiskt ha lättare i en filminspelning än en etablerad skådespelare, som kanske använder sig av diverse metoder och obskyra tekniker.

Jag vill hävda att min gamla mentor Lars Engström hade rätt då han sa att alla kan bli skådespelare, det handlar bara om att ta bort hindren som gör att du inte kan vara äkta. Man lägger inte till, man tar bort. Det önskvärda är att våga vara lyhörd och öppen inför varje tagning. Som regissör har jag vid flera tillfällen förundrats över att sökande vid en audition allt för många gånger förevisat istället för att ”vara där”.

Det är alltid en fördel att vara noga förberedd inför en inspelning. Men vi vet samtidigt att 90 % av vårt själsliv sker undermedvetet, vilket gör att det vilar ett stort ansvar på en skådespelare att balansera mellan liv och spel. Detta är något som vi arbetar vidare kring, och ger verktyg till, under kurserna.

Nu när jag och Hans inlett vår kurs i filmskådespeleri har efterfrågan för kommande kurser blivit överraskande stor. Närmast efter den kurs vi nu håller i Stockholm väntar en intensivkurs i sommar. Var och när är ännu inte bestämt, men har ni tips eller önskemål på kursgårdar i Sverige så hör gärna av er till mig eller Hans.

Vi ses, kanske på en kursgård någonstans i Sverige….

Nu har kursen börjat

I tisdags startade vi vår kurs i filmskådespeleri med 14 entusiastiska och talangfulla kursdeltagare. Jonas och jag har jobbat dag och natt med att försöka hitta den rätta balansen i kursen av teori, övningar och filmning, både framför och bakom kameran.

Och det är enkelt att glömma bort tiden när man har roligt! Det är verkligen sant att man får så mycket tillbaka när man undervisar. Det kände jag redan första gången jag höll i kurs vid University of Illinois i USA. Den gången undervisade jag i Svenska. Det är fascinerande att märka hur man själv växer när eleverna växer och att man får tillbaka mer energi, kraft och inspiration än vad man ger.

Och sedan i tisdags har vi fått tillbaka så mycket! Hjärnan går på högvarv. Idéer föds, lösningar hittas och nya planer kläcks.

Och det här är bara början. Vi har flera veckor kvar och vi ser speciellt fram emot de spännande gästföreläsare som kommer att tillföra ytterligare en dimension till kursen.

Två dagar kvar

Sommaren 2012 tillbringade jag och min hund Plura ett flertal dagar ensamma i min och Anettes stuga i Värmland. Dagarna ägnade vi till att besöka svampskogen, ta roddturer på Klarälven och göra egen saft av svarta vinbär, hallon och rabarber. På kvällarna blev det långa samtal på telefon med Hans. Vi konstaterade att något fattades i utbildningen av skådespelare när det gäller filmskådespeleri. Att arbeta med film kontra teater är helt olika och många svenska skådespelare saknar dessvärre kunskap och möjlighet att utforska skillnaden.

Under våra samtal föddes idén till en kurs i filmskådespeleri. En kurs där skådespelaren ska känna trygghet inför en kamera, inse skillnad mellan närvaro och berättande samt få kunskap i arbetet bakom kameran och inse dess betydelse i slutproduktionen. Nu efter ett antal månader är kursen snart ett faktum. Otaliga timmar med förberedelser ligger bakom och mottot att inte lämna något åt slumpen har varit en ledstjärna. Det paradoxala är att vi inte vill låsa oss i någon fast form utan vara öppna och flexibla inför gruppen och kursens bästa.

Ganska snart diskuterade jag och Hans gästföreläsare som skulle komplettera vår målsättning, och vi fann och fick dem vi ville. Maria Bolme som jag lärde känna för många år sedan, hon har varit rollsättare till en mängd långfilmer och är även verksam som regissör. Fredrik Hiller som jag var studiekamrat med i en teaterutbildning och som jag även gjort diverse teaterprojekt med (mer om det i en senare blogg). Han har på ett intressant sätt gått sin egen väg och har mycket att förmedla som långfilmsregissör och manusförfattare. I kursen tar vi även upp det faktum att skådespelare kan göra många av sina egna stunt själva, därför får kursen besök av Johan Ranner från Svenska Stuntgruppen. Ranner är en god vän som jag lärde känna då jag regisserade honom på Södra Teatern för 12 år sedan (mer om det i en senare blogg). Vi har även engagerat Regina Lund som vi filmade med i ”Mammas pojke” (mer om det i en senare blogg). Regina är en oerhört lyhörd och snabb skådespelare som kan konsten med snabba tagningar som exempelvis sker vid tv-inspelningar. När en Hollywoodproducent i förra veckan tackade ja till att medverka som gästföreläsare kände vi att vi lyckats täcka in allt som bör ingå i en kurs för filmskådespelare.

Jag ser verkligen fram emot kursstarten på tisdag! Välkomna!

Silverpilen: bakom kuliserna

Idag hade vi premiär på föreställningen Silverpilen där vi har gjort filminslag. Vi filmade lite bakom kuliserna. Följ med!

 

Skådisarna några minuter innan publiken kommer!

 

 

Ett kort litet klipp från föreställningen i tunnelbanevagnen.

 

 

Publikens reaktion efteråt.

 

 

Och så här firar skådisarna!

 

 

Man kan boka biljetter till Silverpilen här!

Silverpilen: skräck på SL

Silverpilen är ett silverfärgat spöktåg som går i Stockholms tunnelbana. Det sägs att om man kliver på Silverpilen så kan man inte kliva av. Silverpilen har funnits i verkligheten och är också nära förknippad med Kymlinge, en station på blåa linjen som aldrig använts.

Och nu är Silverpilen också en skräckföreställning. Den spelas i en riktig tunnelbanevagn i SL:s eget museum, Spårvägsmuseumet. Åskådarna blir resenärer i vagnen och spelet utspelar sig runt omkring dem.

Och föreställningen förstärks ytterligare av de filminslag som vi har gjort. Vi kommer att projicera filmade sekvenser mot tunnelbanevagnens tak. Tanken är att vi ska kombinera filmens suggestiva kraft med närheten av den levande teaterföreställningen där vad som helst kan hända.

Föreställningen har premiär söndagen den 6:e januari och spelas under januari och februari på Spårvägsmuseet:

Boka biljetter här!

Trailer

 

Silverpilen

Av: Helena Karlsson och Zandra Hällström

Regi: Jonas Larsson

Medverkande: Jonas Bane, Helena Karlsson, Zandra Hällström, Jonas Larsson/Mikael Klingvall

Musik: Mats Lundgren

Filminslag: Cinemantrix

 

Speldagar

6/1  kl.16

9/1  kl.18

13/1  kl.16

16/1  kl.18

20/1  kl.16

23/1  kl.18

27/1  kl.16

30/1  kl.18

3/2   kl.16

6/2   kl.18

10/2  kl.16

13/2  kl.18

17/2  kl.16

14 år med Handelsspexet

När jag 1998 regisserade mitt första spex för Handelshögskolan var jag övertygad om att det var en tillfällighet, en gång och inget mer. Det visade sig att jag hade fel, jag har sedan dess varit inhyrd som konstnärlig ledare i 14 år. Vi har framfört våra alster på Folkan, Oscarsteatern, Vasateatern, Södra teatern, Intiman, Maxim, Scalateatern och Rival.

Det händer att jag får frågan om varför jag arbetar med Handelsspexet om och om igen. För mig är svaret enkelt. Den lust och spelglädje som finns hos aktörerna är avundsvärd, och det är något som allt för ofta glöms bort inom teatern, lusten!

Den som tror att spex är lika med ett spektakel där pinsamma studenter springer runt på scenen med roliga hattar och lösnäsor har fel. Spex är en underskattad konstform där man ständigt förnyar den kreativa processen och blandar genrer från alla möjliga och omöjliga håll. En konstform där publik, spelglädje och lyhördhet för historien står i centrum. Under de gångna åren med spexet har jag sett talanger som skulle ha haft en stor plats i svenskt nöjesliv, om de inte valt en annan väg. Det finns även de som på grund av spexet bejakat sin inre vilja och efter Handels etablerat sig som skådespelare, musikalartist, ståuppare eller filmproducent.

Jag har genom åren haft nöjet att samarbeta med flera unga spexproducenter som begåvats med att kunna fatta snabba, avgörande och kloka beslut. Detta inte minst då det gäller affärsöverenskommelser och strategiska avgöranden i personalfrågor. Flera av producenterna har haft en imponerande lyhördhet, ett gott ledarskap och en kreativitet som kan få vilken teaterledning som helst att bli avundsjuk.

Förutom min funktion som konstnärlig ledare och den glädje och utmaning det har varit att söka varje skådespelares styrka, lust och drivkraft blev min funktion även att vara en traditionsbärare. Vid sidan om mitt ansvar för manus, sånginslag, scenografi och den sceniska gestaltningen följde med åren även ett ansvar att vidareförmedla alla traditioner som annars lätt glöms bort inom studentvärlden på Handels.

Det som från början var en tillfällighet blev en lång resa med många härliga möten, minnen och erfarenheter….

Jag började som indian

Klockan 21:15 den 28:e december 1973 föddes jag i Värmland. ”De tre musketörerna” hade precis börjat på tv. Mina äldre bröder ansåg att jag hade valt helt fel tidpunkt att födas på. ”Han kunde väl ha väntat tills filmen är slut!”

Jag föddes med flera komplikationer på fötterna varav förkortad hälsena var en av dem. Det blev operationer och flera läkarbesök. Jag var rädd och ville inte gå dit. En dag frågade jag min mamma om jag fick ha en indianmask på mig vid nästa läkarbesök. Det fick jag. När jag nästa gång klev in på Karlstad lasarett, denna gång iförd indianmask, var jag stark och trygg. Jag var en indian. Och en indian är knappast rädd för en läkare. Lögnen, den påklistrade rollen blev inledningen på det som hittills haft störst plats i mitt liv. Teatern. När läkarna dessutom meddelade att jag aldrig kommer att kunna utföra någon form av sport blev teatern ett faktum i mitt liv. Jag blev ”TeaterJonas”.

När det sedan stod idrott på schemat och de två bästa idrottskillarna fick välja dem de ville ha i sitt lag blev jag faktiskt inte vald sist. Detta inte på grund av att jag hade någon form av bolltalang, utan för att de tyckte synd om mig. ”TeaterJonas” hade ett giltigt skäl till att han inte var bra,  problem med fötterna. Jag tyckte synd om dem som alltid valdes sist, och som dessutom var bättre än jag. (Jag hoppas verkligen att man inte tar ut idrottslag på detta sätt än i dag. Bäst först, sämst sist. Vi var nio år gamla och jag var ”TeaterJonas”.)

Jag minns när jag arbetade på Teater Tribunalen och Ingrid Lutherkort tog mig i försvar när en rektor på en av scenskolorna ansåg att jag i längden inte skulle klara av yrket på grund av min fot. Visst har jag haft och har begränsningar när det gäller det fysiska, men som jag tidigare har nämnt kan dina hinder bli din styrka. Ni som kan er Commedia dell´arte vet att Pantalone är en extremt fysiskt krävande roll. Trots detta fick jag för några år sedan förmånen att göra denna gamla karaktär och gestaltade honom på mitt eget sätt. Vissa kan hävda sin rätt och påstå att jag inte gjorde en ”äkta” Pantalone då fötterna och benen inte var placerade som de skulle. Men själva poängen med Pantalones svåra hållning är just att hjälpa skådespelaren att genom det fysiskt svåra lättare finna rollen.

Om det inte vore för mina fötter är jag inte säker på att teatern hade hittat mig och jag hittat teatern. Jag kan se tillbaka på mitt liv och inse att det handikapp som begränsade mina valmöjligheter som barn samtidigt var en bidragande orsak till att jag fann teatern i mitt liv.

Redigering: tredje gången gilt

Sergei Eisenstein

Jag älskar att skriva. Jag har skrivit hela mitt liv och kan inte tänka mig en längre period i mitt liv då jag inte skriver. Jag älskar också att filma. Det visuella mediet fascinerar mig. Men det var redigering som fick mig att börja med film.

En film skapas i tre omgångar. Först när man skriver manus, sedan när man filmar och till sist i redigeringen. I redigeringen kan man helt ändra filmen och till och med göra den till en helt annan film än vad som ursprungligen var tanken.

Ett exempel på en film som ändrades radikalt från manus till filmning och åter igen i redigeringen är Annie Hall. Ursprungligen skulle det vara en mordgåta.

Star Wars skulle också ha blivit en helt annat film om det inte var för George Lukas fru som redigerade fram en publiksuccé. Han borde kanske ha låtit henne redigera de nya Star Wars-filmerna också.

Här är tre exempel på hur man totalt gjort om filmer till helt andra genrer med hjälp av redigeringen.

 

 

 

Dina hinder är din styrka!

När fysiska eller psykiska hinder har drabbat mig inför en föreställning försöker jag att se det som en tillgång snarare än ett problem. Det är lätt att bli blockerad vid rädsla för misslyckande, man spänner sig, självförtroendet sjunker och scenskräcken kan få vem som helst att omvärdera sitt yrkesval. Men när jag började se hindren som en tillgång blev den oförutsedda händelsen en berikande tillgång och utmaning.

Varje intressant rolltolkning bör ha ett tydligt motstånd att jobba med. En inre och en yttre konflikt som gör det intressant för åskådaren, men även lättare för aktören, då den får ett tydligt mål, riktning och drivkraft. När sedan personliga omständigheter drabbar en kan man med fördel ta in dessa hinder och använda sig av motståndet till en tydlig riktning. Vad som även händer är att man som skådespelare upptäcker sidor hos rollen som tidigare varit okända.

Även Jean i ”Fröken Julie” skulle mycket väl kunna drabbas av att hälsenan går av och måste hoppa runt på kryckor. Detta drabbade mig när jag skulle göra Jean på Teaterbiennalen i Umeå 2005. Ställa in eller spela? Jag valde det senare. Gamla 1800-tals kryckor införskaffades och jag fann styrkan och kraften i dessa. Jag blev tyngre i mitt spel och när jag skulle böja mig ner för att kyssa frökens sko blev statuskampen tydligare och min drivkraft att nå toppen än intensivare.

När jag arbetade med ”Cartier Bresons landskap” på Aliasteatern 2004 drabbades jag av en långvarig hosta och heshet. Fick medicin men hostan satt kvar i flera veckor. Att hosta regelbundet på scen är inte kul. Man försöker hålla emot – När kan jag hosta? Vill inte hosta i min medspelares repliker och när, i mina, kan jag släppa den oerhört krampaktiga hostan som vill ut? Trots min, de övriga skådespelarnas och regissören Bernardo Llorens oro, blev det så kallade hindret en tillgång. Jag var extremt fokuserad på min uppgift. Publiken såg att jag var oerhört angelägen och sårbar. Vad de inte visste var att mitt fokus låg på att inte hosta. Jag började så smått att trivas med min åkomma, den gjorde mig koncentrerad och rollen landade i mitt omedvetna på ett sätt man inte kan räkna ut i det teoretiska eller fullt friska fysiska arbetet.

Mina teorier om att dina hinder är din styrka går även att applicera på det vardagliga livet. Men det är en annan historia….

Läs andra inlägg i Hans & Jonas blogg.

Öppet hus för kurs i filmskådespeleri

Här är lite bilder från vårt öppna hus förra veckan där vi presenterade vår nya kurs i filmskådespeleri. Det var jätteroligt att det var så många som kom. Det var proffs och amatörer i alla åldrar och det visar att behovet för den här typen av kurs är stort.

 

I kursen, som börjar i januari, kommer vi att arbeta mycket med övningar för att deltagarna ska känna sig trygga och säkra framför kameran. Det handlar också mycket om att inte spela, utan att vara. I film är det viktigt att man är naturlig, varje liten antydan till att man spelar en roll plockas snabbt upp av kameran.

Efter det öppna huset öppnade vi ansökningarna till kursen. Och nu, efter bara några dagar, så är kursen full. Man kan dock fortfarande skriva upp sig på väntelista. Och sedan kommer vi naturligtvis att hålla fler kurser under året.

Här kan ni läsa mer om kursen.

Varför vi håller kurs i filmskådespeleri.

Hans och Jonas blogg

Den enda vägen

Jag hann fylla 37 år innan jag började snegla på något annat än teater och film. Jag hade i mitt liv inte haft en tanke på att vare sig studera eller arbeta med något annat. Det fanns helt enkelt inte på min agenda. Varför skulle jag göra något annat? Jag tror att vi är många som med känsla och övertygelse klamrat oss fast vid ”den enda vägen”.

Men en konstnärs uppgift är enligt mig att gestalta och reflektera över den kontext man valt att beröra. Så att köra taxi, arbeta i sjukvården, servera drinkar i en bar alternativt studera historia, religion eller psykologi kan enbart ses som ett plus om man är, eller vill bli, en skådespelare. Ändå anses det i flera kretsar som ett misslyckande eller ett tecken på att man frivilligt valt att sluta med teater om man avviker från den tidigare inslagna vägen.

Det är allt för många kollegor inklusive undertecknad som råkat ut för kommentarerna; ”Jasså, du har slutat med teater?!” eller ”Jaha, du får inga roller längre!?”, om vi exempelvis läser en kurs i anatomi.

Jag ser det som tragiskt när skådespelare stryks ur rollsättare och andras register på grund av att de har en sysselsättning ”vid sidan om”. Som regissör anser jag att det är en stor tillgång om en skådespelare besitter erfarenhet från andra områden än just teater och film. Att stå framför en kamera kräver närvaro och medvetenhet, något jag anser att man lättare kan uppnå då stor bredd på inre och yttre erfarenheter finns.

Om nu någon undrar vad undertecknad valt att förkovra sig i så är det teologi. Detta är ett ämne jag har stor nytta av i mitt fortsatta arbete som skådespelare och regissör. Dessutom har jag stor nytta av min kunskap från teatern när det gäller teologi. Så den enda vägen behöver alltså inte alltid vara den enda vägen….

Varför kurs i filmskådespeleri?

Alexandra Chalupa har vunnit sju priser för sin roll i Leka med dockor

I januari kommer Jonas Larsson och jag att hålla vår filmskådespelarkurs.

Jonas och jag har arbetat ihop i många produktioner och han har erfarenhet både som skådespelare, pedagog och regissör.

Jag har haft förmånen att arbeta med många fantastiska filmskådespelare som också har vunnit många priser för sina insatser i våra filmer.

Jag kommer från en skådespelarfamilj. Min pappa var skådespelare på Norrbottensteatern och gjorde också en del film och TV. Men teaterscenen var där han spenderade mest tid. Och så är det för de flesta skådisar i Sverige.

Men det är en helt annat sak att stå på Dramatens Stora Scen och nå ut till tredje balkong än att ha en kamera trettio centimeter från näsan.

Filmskådespeleri handlar inte om att spela, det handlar om att vara.

Ben Kingsley sa “I’m very in love with the fact that the camera is revolted by acting and loves behaviour.”

Varenda liten ryckning och blinkning syns.

Filmskådespeleri är också mer demokratiskt än teaterskådespeleri. Det går att kliva framför en kamera utan särskilt mycket träning och göra ett lysande prestation. Det är betydligt svårare om man ska stå på Stora Scen.

Det innebär inte att man inte behöver träning, utbildning och verktyg för att lysa på den vita duken. Vi tror dock att det inte är samma träning som för teaterskådespelare. Och det är bland annat därför vi har startat den här filmskådespelareutbildningen.

Att veta vad som gäller

På 1990-talet gick det en tv-serie i Sverige som gick under namnet OP7 och handlade om ett sjukhus. Jag fick en förfrågan om att vara med i ett avsnitt och jag tackade ja. Det som främst fick mig att tacka ja var det faktum att jag skulle få filma med min gode vän och vapendragare Conny Andersson, och att vi på förhand blivit lovade att få improvisera en scen.

Redan här borde jag ha dragit öronen åt mig och tackat nej till detta tillsynes roliga uppdrag. Improvisera en egen scen utan närmare information!?

Tidigt en morgon blir jag hämtad med bil vid min port och vi åker till gamla Beckomberga sjukhus som nu var ombyggd till filmstudio. Jag och min medspelare visas till inspelningsplatsen, ett väntrum där vi skulle vara två berusade som förde en livlig diskussion med varandra. Jag och Conny sätter oss och väntar och väntar och väntar. När vi sedan länge och flera gånger pratat igenom vår scen dyker vissa frågor upp. Varför kommer vi inte in i sminket? Var är regissören?

I korridoren intill spelar de in en scen där de snabbt springer förbi med en ambulanstransport. Jag och Conny spånar vidare på den scen vi snart ska filma. Efter ytterligare en stund kommer en ung tjej fram och säger; ”Då är ni klara för idag, tack!”

Först blev jag än mer förvirrad och sedan började jag skratta. Vi var alltså med i den snabba korridorsscenen. Om kameran, under det att de springer med en bår skulle råka filma en sekund i väntrummet, vore det ju bra om någon satt där. Jag blev besviken och arg, kände mig lurad.

I efterhand kan jag skratta åt denna händelse och se det ur ett komiskt perspektiv. Vi visste inte ens när det var tagning. På den här tiden var jag dessutom tveksam till ”såpor” och ville definitivt inte vara statist i något dylikt. Av denna händelse lärde jag mig att man alltid ska få veta vad som gäller, manus, inspelningsschema och kontrakt. Trots min erfarenhet har jag ett flertal gånger senare hamnat i vissa än märkligare situationer. Men det blir en senare historia…

Teater och film, går det ihop?

Jonas Larsson och Zandra Hellström i ett planeringsmöte för Silverpilen

Ja visst! Och det får ni se nu i vinter!

Ett av de projekt som Jonas och jag samarbetar kring är Silverpilen. Silverpilen är ett silverfärgat spöktåg som går i Stockholms tunnelbana. Det sägs att om man kliver på Silverpilen så kan man inte kliva av. Silverpilen har funnits i verkligheten och är också nära förknippad med Kymlinge, en station på blåa linjen som aldrig använts.

Nu har Zandra Hällström och Helena Karlsson gjort Silverpilen till en teaterföreställning. De har skrivit manus och spelar också två av rollerna.

Jonas Larsson regisserar och spelar också en av rollerna, som han delar med Micke Klingvall. Huvudrollen görs av Jonas Bane som också spelade huvudrollen i en av Cinemantrix filmer, Mammas Pojke.

Det som är spännande med föreställningen är att den spelas i en riktig tunnelbanevagn i SL:s eget museum, Spårvägsmuseumet. Åskådarna blir resenärer i vagnen och spelet utspelar sig runt omkring dem. Stämningen höjs ytterligare med ljud och musik av Mats Lundgren. Och med filminslag av Cinemantrix. Vi kommer att projicera filmen mot tunnelbanevagnens tak. Tanken är att vi ska kombinera filmens suggestiva kraft med närheten av den levande teaterföreställningen där vad som helst kan hända.

Premiär i januari.

Kom om ni vågar!

Slappna av!

När Jonas och jag diskuterade vår nya blogg så delade Jonas med sig av ett citat av Stanislavskij:

“Om skådespelaren förmår utveckla en vana att befria sin kropp från överflödiga spänningar så har han avlägsnat ett av de väsentligaste hindren för skapande. Det här betyder också att han öppnat möjligheten att använda muskelkraft endast till de kroppsdelar som behövs och i precis den omfattning han önskar.”

Den store teaterpedagogen Stanislavskij tänkte nog mest på teater, men det gäller än mer för film.

I film är det på ett helt annat sätt än i teater viktigt att vara “äkta”. Man är ofta ute efter en realism som bara kan komma inifrån. Och för att komma åt den realismen så är det viktigt att skådespelaren inte spelar teater utan istället manar fram sina egna “äkta” känslor. Det går inte heller att pressa fram känslorna. Det är bättre att bara låta de vara där och om skådisen då är avslappnad så kommer de att lysa igenom. Det låter enkelt, men det är mycket svårt.

Som regissör är det ännu svårare. Problemet är att man inte kan säga till en skådespelare att slappna av. Säger man “slappna av” till någon så får det ofta den rakt motsatta effekten.

Istället är det viktigt för en regissör att skapa en miljö där skådisarna kan känna sig trygga. Olika skådisar reagerar på olika sätt och man får ta reda på hur var och en fungerar, men det brukar vara bra att se till att skådisarna får en avskiljd del av inspelningen där de kan fokusera, isolerade från allt spring och stress som hör till en filminspelning. Man ska inte heller förbise vikten av mat. Sömn är också viktigt, men det kan slå åt båda hållen. Ibland kan det paradoxalt nog vara bättre för vissa skådisar att vara trötta så att de på så sätt släpper spänningar. Beröm och stöd fungerar ofta.

Men allt det här är individuellt och det gäller att lära känna de skådisar som man arbetar med och förstå hur de fungerar. Jag antar att det var därför Bergman arbetade man samma skådisar om och om igen.

Ett annorlunda sätt att ge beröm

I högstadiet dramatiserade och spelade vi ”Busschauffören som tänkte att va’ fan” av Tage Danielsson. Föreställningen var oerhört rolig och stimulerande att medverka i. Tyvärr förde denna uppsättning med sig även mindre trevliga minnen.

Det fanns ett gäng i Forshaga som gick under namnet ”Happy station gänget”. En kväll kommer några ur detta så kallade gäng fram till mig. Det är bara en som pratar, en som vill mig något. Han trycker upp mig mot väggen och slår mig i magen. ”Gör den där roliga scenen som du gör i föreställningen. Den med önskebrunnen”. Va!? ”Gör det, annars slår jag dig igen”. Jag minns inte vad jag tänker men det är en absurd situation. Och jag är rädd. Scenen med önskebrunnen var att jag som fem olika karaktärer kommer fram till en brunn och önskar mig något. Jag börjar nu lite trevande att göra första karaktären. Vart var alla vuxna? Jag såg dem skynda förbi med matkassar utan en tanke på att ingripa. Men varför skulle de ingripa? Jag ropade ju inte på hjälp, det gör man inte i sådana lägen. Jag börjar nu göra andra karaktären, min antagonist stirrar hatiskt på mig sen säger han. ”Nej, den figuren är inte rolig, gör den sista”. Jag gör den sista karaktären och han börjar le, han börjar skratta. Han skrattar hjärtligt. När jag är klar säger han: ”Tack, det där behövde jag. Jag kände att jag behövde få skratta lite idag. Sen gick han därifrån.

Tillfälligheter och att tappa kontakten

När teaterproduktionen ”Hur man skäller ut chefen och mår bra dagen efter” avslutades 1999 tappade jag och Hans kontakten. Att tappa kontakten med gamla kollegor är en vanlig företeelse i denna bransch. Man möter ständigt nya kollegor som blir till nya vänner och man tänker för ett ögonblick att just ”vi” kommer att fortsätta träffas. Dock blir man ständigt påmind att detta inte alltid är fallet då ridån dras för sista gången. Medskådespelarna sitter i logen och läser manus inför deras nästa äventyr. Föreställningen var skriven, regisserad och producerad av Hans. Vi som stod på scen var undertecknad, Cecilia Kyllinge Fd Bergqvist, Jakob Öqvist, Linda Byman och Susanna Ringblom.

Det skulle dröja flera år innan jag och Hans möttes igen, och det av en slump. Jag hade medverkat i en elevfilm på Stockholms Filmskola då jag i korridorerna sprang på Hans. Han satt i samma lokaler och klippte en kortfilm, och frågade genast om jag ville se den. Det ville jag. Jag minns att jag älskade det jag såg och vi sa vi skulle höras. Det tog inte lång tid förrän Hans ringde och ville ha med mig i en kortfilm som skulle handla om en kille som planerar en dejt. Av en slump medverkade jag i den där elevfilmen för många år sedan. Ett tillfälligheternas spel som ledde mig tillbaka till en kollega som jag inte vill tappa kontakten med.

Hans och Jonas: ett långt samarbete

Poster for our film Act 1 Scene 1

Jag har arbetat med Jonas Larsson i många år. Vi började båda i teatern och Jonas hade en av huvudrollerna i en pjäs som jag regisserade och skrev tillsammans med Cecilia Kyllinge fd Bergqvist: Hur man skäller ut chefen och raggar på krogen och mår bra dagen efter. När jag började arbeta mer och mer med film så förnyade Jonas och jag vårt samarbete med en film som heter Hur man förbereder sig för en dejt. “Hur man…”-titlar har följt mig ända sedan pjäsen vi gjorde.

Flera andra filmer följde i rask takt. Först var det Mannen med kulorna, där Jonas spelade en hemlös bror till en framgångsrik affärsman och där den hemlösa broderns enda tankar kretsar kring revansch. Inte revansch på det traditionella sättet, utan revansch i det kulspel som de spelade som barn. Mannen med kulorna visades som förfilm till det svenska Oscarsbidraget i Hollywood, på Times Square i New York och på över 50 filmfestivaler runt om i världen. Den visas fortfarande, och Jonas blev nyligen nominerad till Bästa Skådespelare på Naperville Independent Film Festival i Chicago för sin roll i kulorna.

Andra filmer som vi har arbetat tillsammans på har varit: Scenen och Mammas Pojke och en rad olika reklamfilmer och webbfilmer. Scenen är den senaste filmen och den hade Hollywood-premiär på den anrika Grauman’s Chinese Theater vid Hollywood Walk of Fame i juli. Den var också prisnominerad vid Bermuda International Film Festival, en Oscarskvalificerande filmfestival.

I höst fortsätter samarbetet med flera spännande projekt. Och det kommer vi att berätta om snart, mycket snart…

Paste your AdWords Remarketing code here